Men ikväll, på Laxfestivalen, så körde de småstjärnorna. Och vi stog där i tid, först på plats att anmäla sig var hon. Och först upp på scen. Hon valde att sjunga "Min bästa syster", tror jag hon sa den hette. Från Tingeling och vingarnas hemlighet. Hon pratade tydligt i mikrofonen, och svarade klokt och bra när presentatörernas frågade frågor. Och sjöng i mikrofonen, så det hördes ordentligt, och jag var så stolt så stolt! 

Hon hann inte ens bli nervös tror jag, men när hon klev av scenen så var hon alldeles skakis, och kunde knappt tro att hon vågat!

Jag och tjejerna hann med en vecka på landet, men annars har vi mest hängt hemma, och på Risöbadet. Är det varmare än 20 grader ute, så kastar vi oss i bilen/upp på cykeln fort som attan innan solen går i moln och det börjar regna. Ibland hinns det med en halvtimme, men två heldagar i solen har det faktiskt blivit, tänka sig. Hoppas på sol om två veckor, och utflykt till Smitingen utanför Härnösand, så vi får bada i havet!

Nu kör vi bildkavalkad!

Först trippar hon fram med tårna i backen tills hon får fart, börjar trampa, och sen kör hon! Hon tjoar glatt; "Trippitrippitripp, trampa, balanseeera!" och jag springer efter och är beredd att fånga stödpinnen så hon inte ska ramla och bli avskräckt för tidigt i inlärningsskedet. Vår gata har perfekt lutning, så att det rullar lätt nedför, men går att cykla uppför också. Så nu kan hon! Starta själv (några gånger har det lyckat), cykla rakt fram (svänga får vi öva på imorgon), och till och med bromsa.

Och jag blev bara lite frustrerad några gånger, men kunde bita mig i tungan och vara positiv och peppande. Vi highfiveade många gånger och det var på det stora hela en extremt lyckad eftermiddag. En gång ramlade hon, men fortsatte ändå. Kanske den största bedriften för att vara tjejbarnet, som inte alls har velat lära sig cykla pga risken för att göra illa sig! 

Imorgon hittar vi en stor yta att cykla på och så övar vi!

Pyamasparty! Och hur min hjärna kunde tänka att det var mindre jobbigt att anordna pyamasparty undrar jag nu, efter att ha flyttat bord och blåst upp bautamadrassen och ockuperat hela vardagsrummet med täcken och kuddar och sovsäckar och mjukisar och godissmaskande barn...

Rider på morfar

Nu är vi henne igen. Och väntar på sommarlov.

Sen gick vi till lekparken. Där såg vi snart en gräsandshona som höll på att trakasseras av en hane. Gissningsvis ville hanen göra nya ankbebisar med honan, vilket jag förklarade för kidsen. Det kan ju vara så i djurvärlden att djuren liksom tvingar sig på varandra, att det alltid är så. Men det såg så brutalt ut. Han slet i hennes fjädrar, klättrade på henne och bet där han kom åt. Tjejbarnet blev mycket bekymrad. Så kom en till ankhane, och en till, och en till. Tillsist var de sex hanar som jagade henne. Och hon skrek, och försökte flyga, men de höll fast allihopa, och bet henne i huvudet, och kvackade upphetsat. Tjejbarnet blev otröstlig, och rosenrasande. Hur kan de ta sig rätten att plåga ankhonan så? Hon jagade ankorna och svor och skrek och grät så tårarna sprutade. Lillasyster halade på och skrek och jagade hon också. De jagade gemensamt iväg hanarna i flera omgångar, ut i älven. Försökte de komma upp på stranden och närma sig honan igen var tjejerna där med viftande armar och arga rop. Och när vi slutligen gick därifrån så låg honan lugnt tillsammans med en hane under en gran.

Highfive på den.

Klättrar högst upp på stegen som står lutad mot hustaket sen sotaren var där för några veckor sen, vägrar komma ner och hävdar att hon får klättra så. Tänker springa iväg till en grannunge, trots att barnvakten säger nej, men lyssnar som tur är slutligen. Kontrar med att säga att barnvakten minsann är "den sämsta barnvakten i hela världen". Bossar inomhus och kräver att få varm choklad i kaffemaskinen, och blir arg när hon inte får, eftersom varken hon själv eller barnvakten vet hur man gör. Svär gör hon också, alldeles för mycket, hävdar att hon får för pappa.

Vi får väl se om den här tjejen törs komma tillbaka...

Och imorgon blir det ett samtal om hur man bemöter andra människor. Det var det där med respekt.

Jag blir såklart arg, men kollar först av med tjejbarnet vad som hänt, och hon berättar att lillasyster bitit henne. Och det får man ju inte, det kan ju bara berättigat att slå till henne lite då i självförsvar. Men jag tycker inte att tjejbarnets aj-rop lät så värst hemskt, och det hela känns lite fishy. Tjejbarnet vidhåller att hon blivit biten, och visar upp bitmärke i armen som bevis. Jag tycker det känns fortsatt skumt, och ber henne bita sig själv i armen bredvid, för att då konstatera att bitmärkena är identiska.

Tjejbarnet har alltså bitit sig själv i armen, sen slagit till lillasyster och skyllt på henne! Oschysst.

Idag klämde hon i ordentligt, och vi fick en föraning om hur kul det kommer bli när hon kan uttrycka sig ordentligt. Efter att tjejbarnet dummat sig lite (hållit i hennes hand och inte släppt omedelbart när hon ville, jisses...) så sa hon: 

-Jag ajj (arg) dej. Du BAJS!

Och så gav hon sin mest mördande blick åt storasyrran. Alla asgarvade. Som tur var verkade hon se det roliga och blev inte förnärmad.

De såg framför sig hur fantastiskt mycket pengar de skulle tjäna, och anpassade utbudet efter alla tänkbara åldersgrupper och kön. Det var väldigt lätt för de två gästande tjejerna att välja ut leksaker att sälja, de tyckte att vi kunde sälja det mesta. Tjejbarnet var något mer restriktiv, men jag fick ändå stoppa dem på de flesta grejjer, såsom mitt ponnyslott från sent åttiotal, piratklänning köpt som present från England, lillasysters bussar, mjukisdjur, namnskylt på dörren, osv.

Egentligen borde jag väl ha låtit dem ta med vad de ville ut, eftersom jag kände mig så säker på att ingen skulle komma, men jag kände att den gesten kanske skulle komma att bita mig i baken vid en eventuell vår/sommarloppis då de skulle kunna få för sig att sälja allt vi har...

I en halvtimme härdade de ut. Sen kom de surt in och sa att ingen kommer och att allt blivit blött. Jag kunde inte låta bli att säga, vad var det jag sa...

Igår var det dags för första träningen. Gruppen bestod av femton ungar mellan typ 8 och 13 år. Och så ett pyttelitet tjejbarn, som simmat 25 meter som längst, men som ju älskar vatten. Hon såg rätt nervös ut. Men exalterad också.

När träningen började satte de igång med uppvärmning på bassängkanten, tjejbarnet hakade tveksamt på. Sen hoppade alla i poolen, och så skulle det simmas bröstsim; riktiga simtag, och med huvudet sådär under vattnet på varje simtag. Tjejbarnet ville ju inte vara sämre utan simmade med huvudet under vattnet, sprattlande med tveksam teknik men ganska bra fart. Upp och ner med huvudet. Tränaren tipsade lite. Så ryggsim, och bensparkar ochera bröstsim och så fortsatte de. I en timme! Oavbruten simning! Tjejbarnet satte sig såklart på bassängkanten emellanåt och andades, eller kräktes lite poolvatten i reningsgallret, för att sen simma mer. I en timme! 

Räknade ut att hon simmat ungefär åttahundra meter!!! Mitt lilla tjejbarn med alla de stora barnen som simmat mycket längre!

När träningen var slut simmade hon lite till, under vattnet. För att det var så roligt.

Har aldrig varit så imponerad av nån i hela mitt liv. Imorgon är det dags igen!

1 timme och 52 minuter lång. Mastigt. Hon satt stilla i säkert 45 minuter, hällde ut hälften av sina popcorn på golvet, behövde gå ut och kissa en gång, och strosade lite mellan stolsraderna för att sen provsitta ett gäng stolar. Det gick ju superbra måste jag säga, ingen ilska när hon inte fick gå ut, inget som helst skrik eller gnäll, och mest stillasittande. Jag fick se hela filmen, och kunde sitta med tjejbarnet nästan hela tiden. 

Filmen innehöll många tjusiga klänningar, och dans på bal, så båda kidsen var nöjda efteråt.

Vi jobbar mycket hemma nu, med det där med respekt för andra människor, och att lyssna på vad andra säger. Sexåringar verkar vara en särdeles flamsig åldersgrupp som, vad jag kan se på tjejbarnet och hennes kompisar, verkar ha svårt att ta tillsägelser på allvar. Flamsar bort vad lärare, fritidspedagoger, och föräldrar säger. Och jag blir alldeles ställd ibland, av att ha nån av tjejbarnets sexåriga kompisar på besök som käftar emot mig!

Visst gjorde man väl som kompisars föräldrar bad/sa åt en att göra när man var liten? Som att plocka undan leksakerna innan maten? Sitta still vid matbordet och inte frusta ut mjölk över hela middagsmaten? Gå hem utan tjafs när tiden är inne? Sluta skrika och väsnas när lillasyster sover? Jag vill minnas att man uppförde sig hemma hos sina kompisar.

Så oerhört uppfriskande när en av tjejbarnets kompisar är på besök, en tjej som är exemplariskt artig. Vilken kontrast mot de andra huliganerna! Ber om mer mjölk istället för att vråla "Mjöölk!", dukar av efter sig, städar efter sig, tackar så mycket och är trevlig! En sån fröjd!

Vi får jobba på det där. Man har ju förstått att tjejbarnet inte är den där lilla tysta musen i ett hörn i skolan/på fritids/hos kompisar, utan en flamsig clown som gärna syns och tar för sig, och hittar på bus. Vi vill ju inte gärna att vårat barn ska vara nån som andra barns föräldrar inte vill ha hemma hos sig. Så vi talar mycket om respekt. Men har en bit kvar att gå verkar det som...

Kidsen är givetvis förtjusta. Vita haren i all ära, men hon är lite vaktig och bits när hon är i buren... Så får vi världens socialaste lilla kissekatt, som till och med tillåter lillasyster att bära omkring med henne. Som spinner bara man tittar på henne. Och som inte hoppar till och springer och gömmer sig i panik om nån råkar hosta, som våra tidigare katter gjort. 

Det finaste är, att hon finner sig i att tjejbarnet släpar med henne till sin säng på kvällen, och så rullar hon ihop sig, spinner mjukt, och somnar tätt intill.