tjejbarnet

Idag blev det utflykt till Sagostigen. Sagostigen ligger i hjärtat av sörmland och är en promenadstig kantad av små röda stugor med scener från sagor i. När stugorna först byggdes (1966) så var de antagligen fina. Det är de inte längre. Men något av charmen med stället är just att det inte förändras med åren (bortsett från ett visst förfall då). I min familj är det tradition att åka till Sagostigen en gång varje sommar. När jag och mina syskon var små var det otroligt spännande. Att nu som vuxen åka dit med mitt eget barn är en helt annan upplevelse. Jag ser kitschigheten, skruttigheten, förfallet (men även uppbyggnad och förnyelse, ska nämnas till stigens fördel), men framförallt ser jag hur litet allt är, och därmed, hur stor jag är. Alla mammorna och papporna som springer omkring på stigarna och i leklandet är ju lika gamla som jag. Helt plötsligt, utan att jag förstår hur det gick till eller märkt av det, är jag där i samma sits som mina föräldrar en gång var, och det är bara ett par år kvar tills Juno kommer att tjata sig till att jag ska trampa runt karusellen (se bild) så hon får åka tusen varv. Ibland slår det mig, att jag faktiskt är vuxen.

Juno tittar på hästarna




Juno fick inte åka karusell, men hoppa litelite studsmatta med pappa.



Snyggo-Jag fick vara med på ett hörn. Juno äter pannkaka.



En litenliten stuga.



Helt ok utflykt, väl värt sina 60 spänn i inträde. Men vad tyckte då Juno? Jo, hon gillade iaf hästarna och grisarna. De små röda sagostugorna gav hon blanka fan i...