tjejbarnet

Efter 2 timmars nattande och krumbuktande är man ganska sur som mamma. Tjejbarnet hade krumbuktat med mamma, krumbuktat med pappa, rymt och lekt av sig en stund till, tittat mer på tv, bajsat, krypit omkring med ankan och katten, men fick aldrig nog. Hon var alldeles för pigg och glad för att sova. Tillslut vid 21.30 gick jag och la mig jag med, tjejbarnet inklämd mellan mor och far. Hon var ganska nöjd med arrangemanget. Låg still och myste i pappas armhåla ett tag, så man trodde att hon somnat. Så lyfter hon på huvudet, sätter sig upp och ler världens leende. Pekar på huvudet, snippan, foten, ögat, näsan på beställning. Delar generöst med sig av nappen först till mamma, sen till pappa. Så sätter hon iväg med ett tjut, likt ett stridsrop, och banar väg mot fotändan, slänger benen över sängkanten och påbörjar nedklättrandet. Uppgivet ropar jag "hejdå!", varav tjejbarnet stannar upp, ler, och vinkar glatt för att sedan ge sig av mot leklådan.

Jag skrattade högt, länge och förlösande, inte kunde jag vara sur på den ungen!