tjejbarnet

Ja, jag vet att jag tjatar. Och att jag tjatat i månader om att tjejbarnet inte går än. Jag är och har alltid varit lite tävlingsinriktad. Jag tycker det är kul med prestationer. Det får man absolut inte tycka när det gäller barn, alla får utvecklas i sin takt, det är ingen tävling. Jag vet detta. Och jag blir inte ledsen om tjejbarnet inte vinner tävlingen. Men jag tycker ändå att det är kul att jämföra, se hur barn utvecklas olika, i olika språng och är snabba eller långsamma på olika saker. Jag hade inte blivit ledsen om tjejbarnet väntat till hon var 18 månader med att gå, jag lovar.

Nåt jag tycker är intressant är hur just mitt tjejbarn kan vara fysiskt väldigt välutvecklad (kravlade vid 4,5 mån, ställde sig upp vid 5,5 mån), och alltid varit snabb att lära, förutom vad gäller gåendet. Hon har nog fått en del gener från pappa där. En beräknande och förståndig tjej, som liksom suttit och funderat i månader: "ja, gå skulle man ju kunna göra, men då skulle man ju kunna trilla och slå sig, och det vill jag ju inte, så jag kryper lite till..." Eftertänksam. Men modig. Udda kombination. Tillexempel så kan hon ju efter lite funderande bestämma att fruktskålen på köksbordet är ett intressant mål och då enkelt klättra upp och gnaga lite på godsakerna, fullständigt orädd. Men hon har (pepparpeppartaiträ) inte ramlat/kastat sig ner och slagit sig från höga höjder, det känns som hon har hela exkursionerna utplanerade och känner att hon behärskar dom innan hon ger sig iväg.

Så nu när hon kan gå, och har bestämt sig för att det är OK att gå även om någon tittar, så gör hon det med stadiga genomtänkta steg. Stannar och funderar lite, plockar kanske upp något från marken, och knallar vidare. Och hon verkar inte vara särskillt imponerad av sig själv. Hon verkar inte ens tycka att det är roligt, det är bara ett sätt att transportera sig.

Men snart kommer hon nog på att hon kan springa...