tjejbarnet

Man ska inte skrika åt små barn, dom förstår liksom inte vad dom gjort fel. Framförallt ska man inte skrika åt tjejbarnet. Men idag kunde jag banne mig inte hålla mig. Jag pysslade i köket med att försöka ösa min helstekta födelsedagskalkon utan större framgång. Tjejbarnet tyckte ju givetvis att detta var görspännande och ville gärna vara med och peta på kalkon och ugnslucka och fina lampor som lyste (trots att hon brände sig på ugnsluckan igår, minnet är kort...). Efter att ha flyttat på barnet tusen gånger och svurit och skrikit och hotat och skrämts för att få henne att hålla sig borta medan jag balanserade 4kg kalkon ovanpå buljongpanna varm som kokande lava, och tjejbarnet bara fortsatte attackera med förtjusta små tjut (detta var roligaste leken idag) var jag tvungen att göra det värsta. Det värsta tjejbarnet vet är när mamma försvinner. Ut i hallen åkte barnet, och så stängde jag köksdörren för att få ösa min lava ifred.

Redan innan dörren var helt stängd såg jag underläppen börja darra och sedan ansiktet förvridas i en ledsen grimas. Bakom dörren var nu tjejbarnet övergiven och ooooolycklig. Hon var så förkrossad att jag struntade i att ösa kalkonhelvetet (hade ändå inte luskat ut hur jag skulle ösa på bästa sätt utan att slabba ner hela köket). Kalkonen fick torka, och jag och tjejbarnet kramades och jagade katterna en stund tills hon var glad igen.