tjejbarnet

Igår var tjejbarnet på Husbybadet och badade tillsammans med moster Annie, uncle Matty och så mamma förståss. Tjejbarnet älskar att bada. Hon kastade sig i den stora poolen och sprattlade och viftade like a babyfish. Husbybadet har även en fin babypool med dinosaurier och palmer som det var lagom krypdjup i. Tjejbarnet kajkade omkring och lekte med en något äldre grabb. Så tyckte jag att Annie och Mat kunde åka lite vattenruschkana så kunde vi andra titta på, hon är ju ändå ganska liten Juno. Men mamman med lekkompisen sa att hon minsann åkt med barn i en av kanorna, och det gick så bra så! OK, tänkte jag och knallade iväg (slog barnets huvud i en palm på vägen upp, så hon blev ledsen). Jag kontrollerade att man inte kastades ut i en djup bassäng i slutet av kanan och det såg ut att vara en fin lång inbromsningssträcka, no worries där inte! Uppför trappen och down we go!

Herrej-vlar vad fort det gick! Jag skrek förvånat. Tjejbarnet kippade efter luft, först av chock, och sedan av allt vatten som forsade över henne, mer och mer ju snabbare vi åkte. Tillslut var det en jättesvallvåg som sköljde över tjejbarnet. Men vi kom ner. Rödögd och i chocktillstånd såg hon sig omkring och hostade och hulkade lite. Jag försökte skoja till det, så hon inte skulle få vattenfobi resten av livet, och tjoade muntert. Barnet började gnälla. Och jag kände att ALLA i badhuset stirrade och tänkte, att det där det är den uslaste mamman i världen, hur kan hon tro att man kan åka vattenrusch med ett så litet tjejbarn!?

Jag ifrågasatte min egen lämplighet som mamma, allvarligt. Skämdes som en hund gjorde jag också, kana åkte jag ju för min egen skull, varför skulle jag tvinga med min lilla tjej? Hon tycker ju att det är nervkittlande att åka kana i babypoolen!