tjejbarnet

Tjejbarnet hade somnat på vägen hem från öppna förskolan, och sussade sött i vagnen i det krispa höstvädret. Så bra, tänkte jag, och satte mig utanför porten på en bänk, för att undvika att väcka törnrosa med hissfärd samt njuta av det vackra vädret. Men ack och ve, så kom den beryktade grannen. HEJ GRANNE!!! tjoar han muntert, undrar om jag är nöjd med tidningsutbudet nu, och förklarar att den där tidningen "Hemmet" den borde jag ju tycka om. Jo, den är väl OK sa jag, och sa absolut ingenting om att jag inte ville ha fler tidningar... Han gladdes åt att jag var så glad åt hans gratistidningar.

Juno vaknade givetvis av hans hänsynslöst kraftiga stämma och började korva i vagnen. Artig svensk som jag är så låtsades jag inte om det, förrns han hunnit in i porten, för tänk om han fått dåligt samvete för att han väckt barnet och gett oss fler tidningar! OK, jag vet, inte särskillt rationellt... Jag förbannade tidningsmannen lite (och mig själv som inte tackat nej, återigen), och smög sedan upp i hissen efter honom.

Eftermiddagssovet var fördärvat, barnet tillräckligt utvilat efter 30 minuters sömn för att inte kunna somna om, och så pass trött att hon resten av kvällen plockat fram sina värsta demon-sidor (vilka är ganska dämpade jämfört med skrikiga barn...). Demonbarnet är klängig, gnällig och blir hysterisk om hon inte får göra som hon vill. Vilket just nu är att äta kattmat. Så just nu så gör hon just det, äter kattmat. Och skiner som en sol varje gång jag tittar till henne!