tjejbarnet

Nu på kvällskvisten var Juno ute i Akalla by och lekte med mormor. Precis innan Juno skulle hugga gungan så brakade två stora barn med pappa fram och knyckte den! Vicka dummingar! Dom kunde ju gunga på storabarnsgungorna tyckte vi. Och inte hade dom vett nog att efter en stund dela med sig av gungan (den enda bebisgungan som finns) utan tjoade vidare. Pappan gav fart och verkade inte göra nån ansats att uppmana barnen att dela med sig. Säkert tio minuter höll dom på. Juno tittade storögt på och började tillslut gnälla. Ytterligare en bäbis kom och ville också gunga, men nejnej. Tillslut gav dom sig. Vi kastade oss på gungan, för att riktigt markera att vi väntat läääänge. Och återigen så har min svenskhet begränsat mig lite, jag utgick helt enkelt från att de skulle vara artiga nog att dela med sig av gungan efter en kort stund, och sa därför ingenting under de 10 (!!!) minuter (minst) vi väntade. Jag vet faktiskt inte vilka oskrivna regler som gäller för gungorna, ska försöka forska reda på dessa nu i höst kanske...

Tjejbarnet undercover leker tittut i huset



Tjejbarnet får kajka omkring i parken bäst hon kan, äta sand och grus, trilla omkull emellanåt, slita sönder knäna på byxorna med allt krypande, pilla på löv, stoppa pinnar i munnen samt smutsa ner sig. Jag ser det som att hon kommer tids nog fatta att det är äckligt med sand, och att man blir kall om fingrarna om man plaskar i kall vattenpöl, och att man ska akta sig för att ramla för det gör ont... Så har jag förstått att det finns mammor i min närhet som inte törs sätta ner sina barn på marken! För att de kan råka äta sand! Herregud, sand är inte giftigt! Och om man nu är så rädd att barnet ska äta sand får man väl vakta då! Inte förta barnet den glädje det kan finna i att utforska världen med allt vad det innebär! Ut med ungarna i skogen, så tenderar de att inte riva lägenheten därhemma i samma utsträckning!