tjejbarnet

Ibland så kan det vara svårt för utomstående att se att tjejbarnet är just ett tjejbarn och inte ett pojkbarn. På öppna förskolan tog det flera flera veckor innan personalen kom ihåg att det var en liten tjej som sprattlade på mattan, eftersom hon vid första besöket hade svartvitrandiga kläder (så heter hon ju Juno, och oj så krångligt det är, för det är väl ett pojknamn? NEJ, det är typ så kvinnligt ett namn kan bli!). Man kan ju lätt missta sig om man utgår ifrån att barn iklädda svart, eller brunt, eller grönt, eller blått (hemska tanke) alltid är pojkar. Även om jag försöker anpassa mitt val av kläder litelite och faktiskt klämma på barnet ett par rosa strumpor emellanåt så verkar det gå omvärlden förbi. Varför ska man utgå ifrån att barn är pojkar om de inte har rosa på sig? Till och med i röda kläder utgår i princip alla ifrån att barnet är en pojk. Inte för att det stör mig iofs, men det är lite märkligt.

Själv var jag ju en liten tjej undercover tills högstadiet, då jag lät håret växa. Innan dess var det hockeyfrilla och sportiga kläder som gällde... Mitt lilla barn får gärna gå i "pojkkläder" när hon är stor nog att bestämma själv, men tills dess så kör vi alla färger och kombinationer.

Hon äger ju ett gäng kjolar och klänningar, men i ärlighetens namn så ser hon rätt fånig ut i de flesta...

Hela familjen var ute och lekte i Akalla by igår (strax innan höststormen slog till och vi fick springa hem igen). Syns det att det är ett litet tjejbarn?

Hon har lärt sig klättra i trappor, tjoho!


Och klättra genom staket (mindre lyckat, men det gick)!