tjejbarnet

Juno har sedan en tid tillbaka en ny favoritlåt. Som en sann trendbäbis så vet hon vad som är hippt, och diggar därför Rap Das Armas. Eftersom låten är ytterst våldsam och olämplig för småsmå öron egentligen så är det ju tur att hon inte förstår portugisiska...

http://www.facebook.com/home.php?#/video/video.php?v=142894763241
(förlåt, men jag vet inte hur man länkar snyggt så att man får en video i texten, ni får klippa och klistra...)

Hon brukar mest dansa till den, hoppa och vifta på armarna allt vad hon har. Men idag hände nånting nytt. Utan att jag visade hur man gör så började hon att energiskt klappa i händerna! Henrik har övat med henne i flera veckor, och så var han inte här då det hände. Stackarn. Han är borta så långa dagar nuförtiden.

Jag blev så stolt att jag fick tårar i ögonen. Shit, vad blödig man är. Jag kommer gråta floder då det är dags att gå själv, rita en teckning, sjunga fint, lära sig cykla, börja skolan, gå på dejt, ojojoj måste köpa mkt näsdukar...