tjejbarnet

Tjejbarnet upptäckte kattmaten för ett par veckor sen. Snabbt som blixten pilar hon dit så fort hon får syn på den, och jag släpar henne skrikande därifrån, gång på gång på gång. Hon vill pilla med den, gräva lite, släppa bitarna i katternas vatten, och mest av allt äta den. Så efter att ha sagt NEJ tusen gånger, flyttat på henne, distraherat, unt so weiter, så tänkte jag att what the heck, låt ungen äta! Hon lär ju tappa intresset fort som attan om hon FÅR äta av den!

Och Juno åt. Mumsade bit efter bit, och tyckte det smakade smaskens...

Så nu är hon än mer besatt. Skit också.

Hon är besatt av katterna också. Det andra ord som kom från tjejbarnets mun var "kisse" (inte mamma, hrmpf!). Hon följer efter dom runt i lägenheten, men dom är alltid snabbare och hinner undan. Förutom i korta lyckliga stunder, då Juno lyckats smyga sig på dom när dom sover. Då kan hon, i några få sekunder, få klappa dom försiktigt. Då blir hon så lyckliglycklig att hon skriker av glädje och drämmer till så hårt hon kan, eller tar tag jättehårt och rycker. Då försvinner givetvis kissen. Och jakten börjar om...