tjejbarnet

Nuförtin blir det en del inlägg om tjejbarnets uttrycksförmåga. Givetvis, det är det hon är bäst på, och det är ju så kul att höra hennes tankar, och förstå. Hon börjar liksom bli en riktig person. Här följer så mer om tjejbarnets prat:

Nu har hon haft kräkningar i över 2 dygn. Idag bara två kräks, men hon har sovit i stort sett hela dagen och bara fått i sig 3 flaskor vätskeersättning och en halv flaska välling. Men på kvällskvisten då jag kom hem från jobbet så började hon pigga på sig, lekte lite, och gick tillslut ut i köket och krävde "äta". Jag frågade då tjejbarnet om hon ville ha köttfärslimpa, och pekade på ugnen, varav hon svarade ja. Nja, tänkte jag, köttfärslimpa med bacon kanske inte är det bästa att börja med, vi tar filmjölk istället. Vill du ha fil? frågade jag, tjejbarnet svarade ivrigt jakande.

Så får hon fil. Hon äter ett par skedar, fint med skeden utan att spilla. Tittar så surt och uppfordrande på mig och gastar "Ytt!" och pekar mot diskbänken. Jag fattar inte ett smack, vad fan är Ytt? Ytt, ytt, ytt, tjejbarnet ger sig inte. Jag pekar och gissar. Allt är fel. Tjejbarnet är på gränsen till tårar. Hon ger sig inte, vill ha ytt. Så kommer jag påt! För en halvtimme sedan hällde jag ju upp en refillkorv med sylt i en burk, inom synhåll för uppmärksam unge. Fram med sylten, i med en klick i filen, och tjejbarnet skiner upp. Så slevar hon i sig sin första portion mat sen lördags. Sen håller hon upp tallriken och säger att hon vill ha mer. Helt klart på bättringsvägen.