tjejbarnet

Tjejbarnet verkar ha en dålig dag idag. Visst är hon ljuvlig emellanåt, och rolig som vanligt, men då och då får hon psykbryt. T.ex. så tjatade hon om att gå ut, trots att det regnade, så vi drog på gummistövlar och regnkläder och trampade nerför trappen. Tjejbarnet bar sin regnjacka stolt i famnen. Så kom vi ut. Regnet öste ner.
-Så Juno nu får du sätta på dig jackan. säger jag.
-Nähä! säger tjejbarnet och trycker jackan hårt mot bröstet.
- Jo, men titta mamma har ju regnjacka också, nu hjälper jag dig, titta vad bra det blir! så drar vi och tjafsar fram och tillbaka en stund. Jag försöker muta med att plaska i vattenpölar. Tillslut håller jag i henne och sätter på jackan.
Tjejbarnet sliter i jackan med allt hon har, kramar den och tjuter för kung och fosterland:
-Neeeej, mamma neeej! MIN jacka! Inte ta  MIN jacka! Vill inte, SLUUTA, SLUUUUUUUUUUTAAAAA!!!

Behöver jag nämna att vi bor rätt så centralt? Att alla som befinner sig i Sollefteå city hör exakt vad som pågår?

Slutligen är jackan på, jag plaskar muntert i vattenpölen medan tjejbarnet tittar på och surar. Så smyger jag runt ett litet träd, tjejbarnet surar. Jag börjar snurra runt trädet, först då mjuknar hon. Shit, ska man behöva spela apa för att roa barnet?

Visst, detta var ingen jättestrid, men ungefär vad som behövts gå igenom för varenda aktivitet idag. Som då hon ville ta av sig regnkläder och stövlar och gå med strumporna i vattenpölarna. Och många gånger slutar det med att jag bär ett sprattlande skrikande tjejbarn under armen, påväg hem, eftersom hon bara surar och skriker.

Hur ställer man sig som förälder till det här trotsandet? Jag tror ju på att sätta ner foten och visa att det är jag som bestämmer redan nu och inte då hon är 14. Men det har ju alltid gått att förhandla och avleda förut. Nu har jag ett litet viljestarkt monster som inte ger sig om hon inte får slita ut allt ur kylskåpsdörren...

Behöver jag nämna att det tog en timme för henne att somna idag?

Jisses, jag är alldeles svettig...