tjejbarnet

Idag slog tjejbarnet personligt rekord i telefonpratande, och det var Leena som fick äran att vara mottagare. Normalt brukar tjejbarnet säga "Hallå?". Och så svarar man hej, eller hallå, och så säger hon hallå igen, och så säger man hallå, and it goes on and on. Ibland får hon för sig att telefonen istället är en toffel, eller att man kanske vill prata med hennes fot istället, och så trycker hon luren mot just foten. Eller så kan hon säga "lägga telefonen där, gol(v)et" och så går hon. Om man då, hemska tanke, får för sig att fortsätta prata i telefonen själv (tjejbarnet befinner sig trots allt i ett annat rum) så kommer hon sättande och tjuter "Neeeej, inte prata telefonen, miiiiin! Lägga där golet!" och så lägger hon luren på golvet igen, och går sen därifrån. Svårt att snacka klart då...

Hursomhelst så lyckades hon riktigt bra idag, helt utan hjälp. Samtalet nedan något förenklat och återgivet ur min trötta hjärna, men någotsånär korrekt, och helt klart representativt för framstegen sedan enbart "hallå":

-Hallå
-Hej Juno! Det är Leena!
-De Leena! Hej! Hallå!
-Hallå
-Hallå
-Hallå
-Hälsa på Leena!
-Ja, snart så ses vi! Har du varit på dagis idag?
-Vari dagis
-Vad har du gjort på dagis?
-Ritat
-Har du gjort nåt mer på dagis?
-Åka kana
-Har du haft kul på dagis?
-Loligt, hallå
-Hallå
-Hallå
JAG: Juno, får mamma prata lite nu?
-Nej Nino prata telefonen. Hallå.
-Hallå

...och så fortsätter det en stund.