tjejbarnet

Jag tycker det är lite väl tidigt för tjejbarnet att förstå skillnaden mellan pojkar och flickor. Visst att man kan visa på fysiska skillnader som snopp och snippa och tuttar och sånt då hon noterar att de finns. Men att hon vid en så ringa ålder som 21 månader står i affären och tittar på dockor i rosa askar och säger att de är söta flickor får mig att bli lite illa till mods. Hon har stenkoll på om det är flickor eller pojkar hon leker med. Hon vet att hon själv är en flicka. Förut stog hon högst upp i rutchkanan och ropade "Här kommer Nino" varenda gång. Nu varierar hon sig med "Här kommer flickan!".

Det är väl i sig inte så farligt att hon vet att hon är en tjej. Men det som bekymrar mig är att någon har talat om det för henne. Och det är inte jag som gjort det. Dagispersonal och dagisbarn är min gissning. Hon går ju faktiskt på en dagisavdelning med stora barn, yngsta förutom tjejbarnet är typ 3 år. Är man 3 år har man hunnit lära sig en del om pojkar och flickor. Som att flickor har rosa, och klänningar och leker vissa lekar, och att pojkar har blå kläder och leker andra lekar än flickorna. På väg hem från dagis går vi förbi alla affärer på Storgatan och tjejbarnet säger ofta "Mamma, köpa klännin? Kanske?" och så lägger hon bedjande huvudet på sned. Hon är inte ens 2 år! Och hon har redan lärt sig att hon ska ha klänning för att det är fint, och att man köper dem i affärer, och att man kan tigga lite om man ser söt ut. Jag blir mörkrädd. Någon har informerat tjejbarnet om att hon är tjej. Varför är det viktigt? Ska hon då bete sig på ett visst sätt? Ska hon leka med flickorna, delar de upp sig så ibland på dagis? Är det dagistjejerna som tycker att tjejbarnet ska leka med dom eller är det främst personalen som delar upp det så? Varför måste de se min lilla tjej som just tjej och inte som Juno? Det räcker med att hon är barn tycker jag.

Jag vill inte att hon som är så liten ska tänka på sig själv som flicka än. Eller egentligen nånsin.
Hon är Juno, det är allt hon behöver veta.