tjejbarnet

Efter att på 4 dagar spenderat nästan 20 timmar i bilen så kan man konstatera att tjejbarnet är oerhört tacksam att resa med. Hon har sovit 19 timmar av dessa 20, och vaknade endast till för att böka och klaga lite på sista sträckan (Bagarmossen-Kista). Mor och far har kunnat sitta i framsätet i lugn och ro och umgås.

Vi får investera i bra barnband att lyssna på då tjejbarnet växer och kräver underhållning. Tur att även mamma gillar barnband. Får se om man har tålamod att höra dom varv efter varv efter varv... Minns min ungdoms bilsemester till Paris, två vuxna (alltså tjejbarnets mormor och morfar) och tre tonåringar (alltså tjejbarnets eminenta moder med syskon) i en vanlig bil. Till Paris i 30 timmar! Det gick faktiskt ganska bra, men så här i efterhand kan jag tycka oerhört synd om min mamma och pappa. Vi hade i timtal lyssnat på vad vi barn önskade höra. Mycket Djurens brevlåda (trots vår ålder). Mamma och pappa önskade höra på Edith Piaf då vi rullade in i Paris. Ett vettigt önskemål kan tyckas. Som jag minns det så hörde vi kanske på två låtar med Edith innan vi från baksätet vrålade om förändring och krävde att musiken stängdes av. Stackars mamma och pappa.

Man får hoppas att tjejbarnets ypperliga bil-beteende kommer att kvarstå i framtiden, då vi räknar med att plöja E4:an fram Sollefteå-Stockholm ganska ofta de kommande åren.

Alltså, vi har nu inspekterat tjejbarnets nya domäner. Lägenheten, våningen, palatset. Sollefteås snajdigaste lägenhet. Utan att överdriva. Ja jävlar. Vi kommer få leta efter tjejbarnet i timmar om hon är på bushumör och känner för att gömma sig, stället är gigantiskt!

Det rum som vi hade tänkt oss som sovrum till mor och far ligger i fel ände av lägenheten i förhållande till tjejbarnets rum (måste ju vara så pass nära att man hör om hon vaknar iaf.) så vi måste tyvärr ha vårat sovrum i det rum där den GIGANTISKA kakelugnen huserar. Stackars oss. Inte.

Tjejbarnet gästar Sollefteå och Näsåker i några dagar. Det är ju viktigt att spana lite inför framtiden. Tjejbarnet verkar gilla norrland. Under förmiddagen har tjejbarnet tappert väntat medan mor och far har fikat läääänge med värdparet Putte och Maja. Tjejbarnet har tjatat vid dörren, pekat och ropat "Ut!" gång på gång. Då vi svarar nej för femtielfte gången och tjejbarnet uppgivet svarar "inte ut?" skakar på huvudet och ser ledsen ut så är det självklart att man ger med sig, ut gick vi allesamman.

I Näsåker så har tjejbarnet alltså varit ute och lekt, ätit snö, klappat hund samt kört skoter. Eller, det sista var ljug. Tjejbarnets mor och far har röjt runt på skoter. Eller, vi har kört runt försiktigt på skoter för att vara rättvis. Men nästa år, då vi har övat oss mer så blir det ösigt. Snowboarden ska med även, så man kan hasa fram efter maskinen. Tjejbarnet tittade på då mamma och pappa lekte, och vinkade lite förstrött. Mest var hon snorig och snöig.

Moster annie gäst bloggar

Nyligen hemkommen från en härlig vecka i Sverige sitter jag nu här och tittar på bilder och filmer från veckan som gått. Vilken rolig vecka vi hade, den största anledningen av min resa var ju för att få träffa världens coolaste lilla tjej och mycket tid fick jag ju med Juno (och resten av familjen såklart).

Jag han göra allt jag ville och det var ju tur att Juno accepterade mig väldigt snabbt och var nöjd med allt vi hittade på.

Ett av mina mål med resan var att lära Juno att säga Annie (och förstå vem Annie faktiskt är) och det lyckades vi ju ganska snabbt med. Inga problem var det heller när jag skulle hämta Juno från dagis. Hon var nog så förvånad när det inte var mor eller far som kom och hämtade henne att hon inte hade tid med gnäll eller gråt. Glada gick vi därifrån sjungandes imse vimse spindel. Det här med att passa barn är ju hur lätt som helst.

Skansen han vi också med, lite roligare denna gång eftersom hon nu uppskattar djuren tillskillnad från förra gången då hon bara var en liten bäbis.

 

Resten av veckan gjordes inget speciellt förutom att umgås och gosas samt träffa gamla vänner. Självklart försökte jag lära henne allt jag kan och började med ett av de viktigaste orden i det svenska språket, nämligen Skål! Jag han även konstatera att Junos vokabulär är större än Mattys. På tal om matt så hade jag ju även fått en uppgift av honom (nu när han var så snäll att låta mig åka iväg) Självklart vill ju även han att Juno ska veta vem han är, så nu finns det filmbevis på detta. Det ända problemet är att han nu måste ha sina goggles och sin gröna jacka på för att hon ska känna igen honom hehe

Hon fick även en make over Juno går nu runt med lila tånaglar och säger stolt måla samt visar med en målande rörelse med handen. Sånt man får göra när man är moster, dock stoppade jag henne när hon sa måla och visade magen, någon måtta får det vara.

Tillslut ledde ju veckan till sitt slut och det var tråkigt att säga Hej då men vi syns ju snart igen!

Tjejbarnet somnade nyss. Från det att hon lade sig ner och fick nappen i munnen så tog det (helt utan att överdriva) kanske 8 sekunder innan hon somnade. Så går det när man går upp klockan 3 på natten. Mamma som kom hem 01.30 tyckte att nattsömnen blev sådär... Fördel nu är att tjejbarnet kunde tala om varför hon vaknade, hon klättrade helt enkelt ner från sängen, knallade ut i köket och ropade "äta". Så går det när man inte äter varken middag eller kvällsvälling. Hon är inte så bra på att planera, det lilla livet...

Är med i en tävling hos http://bettinadesign.blogspot.com/ . Tänkte att jag skulle vinna en fin doptavla till tjejbarnet (ja, det ska bli dop för tjejbarnet i framtiden). Gå in och kolla på hennes fina grejjer!

Nu på kvällen satt tjejbarnet i soffan och myste med mig. För att testa henne lite så frågade jag henne vem som målat henne på tårna. Tjejbarnet har stenkoll och förklarade genast hur det var "Anni måla!". Sen letade hon efter Annie i några minuter, tyvärr utan framgång (Annie är långt bort). Hon gick omkring och ropade efter Annie, och blev efter nån minut lite lessen. Lessenheten kan ju ha berott på lite vad som helst, hunger, kvällströtthet, eller att hon trampat på en liten sten eller nåt, men det ligger väldigt nära tillhands att tolka det som besvikelse över att Annie inte fanns här...

Tjejbarnet sitter och pysslar med viktiga saker.

Struligt det där med sladdar och internetuppkopplingar. Bankkort, kod-dosa, och så sladden, allt ska pillas ihop och in i datorn. Kanske vill hon logga in på Tradera och köpa sig en ny mössa?

Tjejbarnet lyckades enkelt säga Matty, titta in i kameran, och vinka. Moviestar!

Tjejbarnet är för övrigt väldigt fäst vid den "nya" släktingen som dök upp häromveckan. Idag for moster hem till Österrike igen, och tjejbarnet har nog inte fattat vad saknad innebär som tur är. Hon har däremot gått omkring hemma idag på kvällskvisten och sagt Anni, anni, anni ibland. Och ett och annat matty har hon klämt in även, fast bara då man frågat om det.

Nu har hon somnat, efter att ha hört om "Dollloll" och "Gingging", det är spännande böcker det!

Nu ska vi göra ett försök att få med på film då hon säger "Matty" (Junos onkel i Österrike). Tjejbarnet har ju inte träffat onkel Mat så himla många gånger, men hon är ju så stor nu att hon kan känna igen folk på bild även. Hon kan säga "Matty", om hon vill. Det svåra blir att få henne att fokusera på bild av Matty och inte filmkameran som blinkar precis bredvid...

Se så fint hon ordnar i köket på morgonkvisten:


Finaste frukosten till katten!

Tjejbarnet vaknade sprudlande glad igårmorse. Hon höll sig munter hela morgonen. Hon tog sig in till stan sittande i barnvagnen utan tjafs. Hon åkte buss ut på Djurgården med endast litelite krumbuktande. Hon hälsades vid ankomst till Skansen av mormor och morfar, Annie, och Leena.

Solen sken, snön smälte bort, matsäcksplättarna var smarriga, lekkamraterna roliga, djuren var söta och intressanta, allas uppmärksamhet var på tjejbarnet, och allt var alldeles alldeles toppen. Tillslut somnade tjejbarnet, 30 meter innan vi gick ut genom huvudentrén, efter att ha haft vårens finaste utflykt. Hon somnade med huvudet mot Annies axel, och var fullständigt utslagen.

Och jag misstänker att hon var riktigt riktigt lycklig.

Tjejbarnet börjar intressera sig för bajs. Eller, hon har intresserat sig för det ett tag, så vi har börjat med lite sporadisk potträning. Tjejbarnet fattar inte dealen, men hon får iaf vänja sig vid att sitta på pottan emellanåt. Hon noterar att hon är bajsnödig, säger till, och bajsar sen i blöjan. Sätter man henne på pottan då hon är bajsnödig blir det stopp. Men, det kommer väl så småningom I guess.

Hon tycker också att det är spännande att andra bajsar. Hon står gärna bredvid, säger bajs, och vill titta i toastolen. Hon drar små bitar från pappersrullen, säger "tvätta bajs" och försöker hjälpa till. Mamma blir mest generad och tappar fokus på uppgiften. Tjejbarnet försöker borra in händerna där det ska tvättas, mamma avleder nervöst. Tjejbarnet väntar och väntar, men får ändå inte hjälpa till att tvätta. På kommando så tvättar hon sitt ansikte istället, det känns bättre för mor...

Det kom nån gående i korridoren idag. Det hade kunnat vara läskigt, men tjejbarnet anade blodsband hos främlingen och gillade läget. Den långväga gästen var moster Annie som kom med gåvor till far (Whiskey, vad annars) och tjejbarn (Pip) till allas fröjd och glädje. En vecka framöver blir det nu häng med moster, uppdateringar om detta stora nöje kommer.

För övrigt visade tjejbarnet upp ett nytt ord i förrådet idag, ett ord som varken mamma, pappa eller mormor har lärt henne. När vi läste bok och det dök om en katt så pekade jag och sa att katten sov. Tjejbarnet replikerade genast med "katt, tyscht!" och höll fingret framför munnen. Det måste hon ha lärt sig på dagis idag. Hon har också lärt sig "Björnen sover" och kryper ihop på golvet för att sedan sträcka sig upp och bli stor och vråla lite tyst. Precis som en vaknande björn!

Här kommer tomten!

Efter att ha lekt en liten stund ute i snön på landet (ganska svårt om man är sådär halvtafflig på att gå och snön är stenhård och river) så skulle mamma och mormor belöna tjejbarnet med varm choklad och ostmacka. Ooo så mysigt tänkte vi, här ska hon få fina barndomsminnen! Men tror ni tjejbarnet uppskattade ansträngningen? Inte då. Hon trodde nog att chokladen var kaffe, för hon tänkte inte låta sig luras, inte en droppe choklad slank ner i barnet. Osten däremot åt hon upp, mackan not so much. Otacksam.

Tjejbarnet har kopplat begreppen varmt och kallt nu. Snö är kallt, fingrarna blir kalla av snö, glass är kallt. Mat kan vara varm, ugnen är varm, välling kan vara för varm (och är den det så blir hon orolig för att dricka den även då den svalnat, stackarn) och öppna spisen på landet är varm. Då står hon precis bredvid och viftar med handen, säger VAM, ajaj och håller handen tätt intill utan att nudda. Hon är klok hon.

Nu i helgen hänger tjejbarnet, mamma och mormor på landet (har flytt fältet, pappa har herrmiddag hemma i lägenheten och då är vi inte välkomna). Hon utforskar kallt mest, smyger omkring i strumplästen på kökstrappen, känner vårvinden blåsa i håret och solen skina i ansiktet, öser snö med slev, och äter istappar. Vårkänsla!

Sjukt nr 1: Tjejbarnet har varit hemma från dagis hela veckan. Inte så mycket roligt och spektakulärt händer, därav bloggtorkan. Hon snorar mest, och hostar äckligt. Sover många timmar mitt på dagen, vilket VAB-mamma utnyttjar med att plöja första säsongerna av Desperate Houseviwes.

Sjukt nr 2: Det är ett jävla tjat om tjejbarnets begåvning, men det är ju ändå mitt barn, så vem ska skryta om inte jag gört? Here goes: Tjejbarnet var på kalas idag hos tant faster. Hon satt snällt och lekte med memorybrickor på vardagsrumsgolvet, ett stort memory med kanske 50 bildpar. Kommer så ut i köket och visar att hon hittat ett äpple, varav mormor ber tjejbarnet att gå och hämta ett äpple till. Hahaha, tänker vi vuxna, lycka till lilla barn! Så många bilder, rättvända och felvända, rörigt på golvet. Men dra mig baklänges, efter nån minut kommer barnet tillbaka, med par-äpplet. Jag ramlade typ av stolen. Jag tror jag ska anmäla tjejbarnet till bebis-MENSA, hon platsar lätt!

Tjejbarnet är nu papegojbarnet, allt som sägs i hennes närhet upprepar hon som en papegoja. De ord hon finner intressanta fastnar, det blir några om dagen. Att lyckas säga 8 ord på 18-månaderskontrollen är ju löjligt, tjejbarnet har ett aktivt ordförråd på över 50 förståeliga ord! Och en förståelse för säkert 300! Goddammit, det är sjukt!

Ett nytt trick som tjejbarnet har övat på idag då hon varit sjuk och hemma från dagis:


Tänk vad bra, nu når hon nya böcker som hon kan riva ryggarna av.

Natten förlöpte fint, inga gräsliga hostattacker, bara litegrann. Men idag är tjejbarnet sjuk.
Idag sitter vi i soffan och läser böcker. Tjejbarnet är observant som vanligt, och fortsätter att överraska. Då en teckning av en toalett dyker upp säger hon "bajs!" direkt och pekar. Om någon är ledsen så klappar hon och ser ledsen ut. Då det kommer nåt läskigt säger hon nej direkt och försöker vända blad. Då någon eller något ligger på marken eller hänger i luften säger hon direkt "lamla!" och ser upprörd ut. Det blir ganska mycket lamla...

Mamma läser tappert vidare, samma böcker, om och om igen...

Medans jag arbetade i natt så vaknade tjejbarnet i mormors gästrum och hostade kruppigt. Mormor var iskall, ingen panik inte. Tjejbarnet mådde ändå ganska hyffsat. Så kom jag hem från arbetet, barnet var hest och hostade en del. Sjukvårdsupplysningen sa att om det är första gången barnet har krupp ska man uppsöka sjukvård. Jaha, trist, vi som skulle till Junibacken. Astrid Lindgrens närakut må härstamma från samma tant men är nog betydligt tråkigare att hänga på...

Men, kyla är ju bra mot krupp, så vi knallade iväg ändå, och kunde faktiskt inte hålla oss ifrån Junibacken. Tjejbarnet krupphostade inte på typ hela dagen. Feberfri, knappt snorig, och munter. Och det är ju bra. Hon orkade leka och knalla omkring i 2 timmar, starkt på så korta ben!

Juno äter ost hemma hos Bagare Bengtsson, fan va gott!

Undrar om de spritar av leksakerna nån gång emellanåt?

Med fem timmars sömn sedan fredags morse, just avvakad efter nattpassen, oduschad och med ögoninflamation så ser man så här fräsch ut. Då är det extra kul också att gå på Junibacken en sportlovssöndag. I tell you, vi var inte ensamma...


Vi gav blanka fan i Pippi-föreställningen och passade på att luncha under tiden. Noll köer.
Det var dagens genidrag.

Vi struntade förresten i akuten. Att sitta där med ett tjejbarn som krupphostat i 5 minuter men för övrigt mått tipptopp och haft en toppen dag kändes löjligt. Får se om jag får äta upp det beslutet i natt, det är då kruppen smyger sig på...

Mycket handlar om språket nu. En bra dag lägger tjejbarnet till en 10 ord i vokabuläret. Vissa glömmer hon sen bort, men minst hälften fastnar iallafall. Hon har ett ganska välutvecklat center för att minnas ord kan jag tro. Idag lades popcorn till: gotton! Det säger hon gärna tusen gånger om. Lök, mimmy, botta, nö, kall, och mycket mycket mer bluddrar ur tjejbarnets mun. De flesta ord har jag ju lärt tjejbarnet själv, så då är de lätta att förstå när hon uttalar dom lite knasigt. Men så ibland så klämmer hon i med nåt hon snappat upp själv, som "goddaa" som hon säger stup i kvarten. Ofta pekar hon på mössor, eller huvuden eller bänkar när hon säger det, saker som är högt upp. Men vad det betyder har jag inte en susning om...

Idag visade hon även prov på långtidsminne, då vi klättrade uppför trappen mot mormors dörr. Redan i trapphuset ropade hon på mormor. Så öppnade vi dörren, tjejbarnet stack in huvudet och sa hej och hallå, men ingen svarade. Hon tog några försiktiga steg in och spanade, ingen mormor! Hon letade igenom rummen (fortfarande iklädd overall (lollal) och kängor), men ingen mormor stod att finna. Vilken besvikelse, mormor borta! sa jag, och tjejbarnet svarar "botta..." och ser lessen ut.

Som tur var kom mormor efter nån timme.

Idag har förskolans snällaste barn återigen blivit påhoppad av ett djävulskt litet bitbarn, som har bitit tjejbarnet så hårt så hårt att hon var jättelessen jättelänge och fick ett jätterött märke på handen. Dagispersonalen rapporterar att tjejbarnet är så snällt så snällt att dom tycker lite extra synd om henne då hon blir utsatt, eftersom hon liksom inte ger tillbaka. Hon leker snällt med de andra barnen, tar inte andras leksaker, slåss inte, bits inte, rivs inte, och är alltid glad (om inte nån bits förståss). Hon är som en liten docka som de större barnen leker snälla lekar med.

Sen så blir det lite som om de försöker få mig som mamma att bli upprörd när dom berättar om bitandet för mig. Jag tar det med en klackspark, jag menar, de är barn och har inga ord att lösa konflikter med. Vissa tar till tänderna, andra till lipen, och nån sätter sig i ett hörn och är lessen och tyst. Det är inte mer med det. Jag river inte upp himmel och jord för ett litet bitmärke. Givetvis tycker jag synd om tjejbarnet. Men det är nästan så personalen tigger om en litenliten utskällning för att de brustit i uppmärksamhet, och ursäktar sig tusen gånger om. Jag försöker sätta mig in i deras situation, med 15 stojande ungar och förstår att jag skulle göra deras jobb tusen gånger sämre... Så jag klandrar dem inte för att de inte hunnit stoppa allt.

Men det märktes att det satt spår. Påklädningen på väg hem började tjejbarnet med själv, hann få på både mössa, tröja över huvudet (ärmarna är svåra) och overallsben innan jag hann börja. Inget skrik och bråk om att vara kvar och leka. Tjejbarnet var skärrad och ville hem, stackars tjejbarnet.

Tjejbarnet korvar runt i sängen, vänder sig, och gnyr "bollan..." tystnar så och sover vidare.

Till saken hör att hon fick en ballong på dagis idag. Verkar ha gjort intryck.

Tjejbarnet är stundtals ett oerhört självgående barn. Inte ett sånt barn som man hela tiden måste bära, roa och aktivera. Hon sköter det ofta ganska bra själv. Idag satt hon och lekte med en filt och dockan i typ en kvart. Hon hade hållit på en bra stund då jag kollade till henne, (själv lagade jag mat), jag hade blivit lite misstänksam då det var så tyst. Men tjejbarnet gjorde inget fuffens utan satt och bäddade och nattade dockan om och om igen. Jag plockade upp kameran fort som attan, tänkte att hon hinner tröttna innan jag laddat, men hon fortsatte. Jag filmade i 4 minuter, och hon var lika gullig hela tiden, muttrade "bebisbebisbebis" och nattade. Då jag slutat filma fortsatte hon en lång stund till. Alldeles uppslukad av sina fantasier.

Sen blev det kvällsbad. Tjejbarnet tittade storögt då mamma hoppade i badet och vattnet höjdes med några decimeter (ja, mamma är inte någon liten myra, här flyttas stora vattenvolymer!). Sen hade vi den bästa stunden på länge, plaskade och kramades och njöt av närheten. Hon ville inte ens dra upp proppen (som annars är jättekul att göra) då jag steg ur karet och sa att det var nog.

Kvällen saga blev veckobladet från dagis. Inget annat dög. Vi tittade och pekade på bilderna 10 gånger om, och sen kröp hon till kojs. Och somnade bums, efter att ha skrik-kollat en gång att jag var kvar.

Nattinatti på er allesamman!

Nu vabbar vi! Jag är hemma från jobbet, fick sovmorgon till 7.30 (iofs efter att tjejbarnet korvat omrking mellan 03 och 04.30, menmen), och ska strax iväg till öppna förskolan. Va, öppna förskolan?! tänker ni. Med ett sjukt tjejbarn!? Men stilla era sinnen, tjejbarnet har faktiskt varit feberfri sedan igårkväll och är hemma mer som en säkerhetsåtgärd utifall hon inte orkar vara på dagis hela dagen. Hon är liksom på bättringsvägen. Det ska väl vara ett feberfritt dygn innan återgång till dagis har jag fått för mig. Så jag får njuta av tjejbarnet idag igen! Wohoo!