tjejbarnet

Idag har förskolans snällaste barn återigen blivit påhoppad av ett djävulskt litet bitbarn, som har bitit tjejbarnet så hårt så hårt att hon var jättelessen jättelänge och fick ett jätterött märke på handen. Dagispersonalen rapporterar att tjejbarnet är så snällt så snällt att dom tycker lite extra synd om henne då hon blir utsatt, eftersom hon liksom inte ger tillbaka. Hon leker snällt med de andra barnen, tar inte andras leksaker, slåss inte, bits inte, rivs inte, och är alltid glad (om inte nån bits förståss). Hon är som en liten docka som de större barnen leker snälla lekar med.

Sen så blir det lite som om de försöker få mig som mamma att bli upprörd när dom berättar om bitandet för mig. Jag tar det med en klackspark, jag menar, de är barn och har inga ord att lösa konflikter med. Vissa tar till tänderna, andra till lipen, och nån sätter sig i ett hörn och är lessen och tyst. Det är inte mer med det. Jag river inte upp himmel och jord för ett litet bitmärke. Givetvis tycker jag synd om tjejbarnet. Men det är nästan så personalen tigger om en litenliten utskällning för att de brustit i uppmärksamhet, och ursäktar sig tusen gånger om. Jag försöker sätta mig in i deras situation, med 15 stojande ungar och förstår att jag skulle göra deras jobb tusen gånger sämre... Så jag klandrar dem inte för att de inte hunnit stoppa allt.

Men det märktes att det satt spår. Påklädningen på väg hem började tjejbarnet med själv, hann få på både mössa, tröja över huvudet (ärmarna är svåra) och overallsben innan jag hann börja. Inget skrik och bråk om att vara kvar och leka. Tjejbarnet var skärrad och ville hem, stackars tjejbarnet.