tjejbarnet

Tjejbarnet var peppad inför att åka tåg till mormor och morfar. Hade pratat om det i dagarna två. Så det var kanske själva förväntningarna som orsakade mayhem och stora skrikattacken då vi äntrade kupén.

Till att börja med så var det nog en dålig tid på dygnet att fara, vid midnatt. Jag trodde det var smidigt, och att barnet skulle sova hela vägen. Men då vi klev på vaknade tjejbarnet, pigg och utvilad och sugen på att åka tåg. Sova är för mesar, tjejbarnet ville titta ut genom fönstret. Det ville inte jag. Sova stog på agendan efter att ha väntat en timme på försenat tåg på Långsele station.

Tjejbarnet ville inte heller vara i kupén. Den var sjuuukt läskig. Så hon skrek. Hon skrek och skrek och skrek, och krumbuktade och bets och revs och skrek mera. I en halvtimme. Oavbrutet. Lite synd om våra medresenärer kan man tycka. Och lte synd om mig och tjejbarnet även.

Om jag berättade sagot var hon lugn. Så lugn att jag trodde att hon somnat. Och därmed slutade berätta saga. Då började hon skrika igen.

Vi klev på tåget kl 00.40. Inte förrns kl 03.30 dåsade barnet till. Och sov i två timmar medans jag försökte vila på den minimala britsen. Så vaknade hon halv sex. Tjoho, munter och sugen på att åka tåg!

Well, vi kom fram tillslut.