Inte så bra
Det är inte så bra med små tjejbarn som säger hemskheter, som det tjejbarnet nu börjat säga. Häromdagen hade hon på vägen hem från dagis yppat för sin far: Pappa, mamma slog mig på kinden. Och så envist står fast vid att det är på det viset. Senare så sa hon det till mig också, mamma kommer du ihåg när du slog mig på kinden? Så jag frågar och frågar, om bågon har slagit på kinden, och förklarar att jag ju faktiskt inte gjort det, och undrar igen om någon anna gjort så, och förklarar att man aldrig får slå någon på kinden och att mammor och pappor inte får slå sina barn. Jag måste till och med fråga Henrik om han slagit tjejbarnet på kinden nån gång, överhuvudtaget, fast jag vet att han aldrig skulle göra så. Ens i ett skojsamt syfte har vi slagit tjejbarnet det allra minsta på kinden. Och ändå säger hon så.
Igår sa hon det igen. Efter en lekstund ute i sandlådan, på vägen hem, i lugn och ro. Från glatt humör slår hon om och säger med sin allra minsta förtroligaste röst, att kommer du ihåg, en gång, att pappa slog mig på kinden jättehårt.
Varför säger ett glatt och friskt och älskat barn nåt sånt? Och ve och fasa, hur ska dagispersonalen uppfatta något sådant som kommer ur ett lite lesset tjejbarn? Eller om någon faktiskt har slagit henne? Jag förstår inte vad hon fått det ifrån. Stackars tjejbarn, om hon drömt och tror att det är på riktigt, att vi slagit henne? Det är min enda vettiga förklaring. Men om hon tror på det?
Kommentarer
Trackback
