tjejbarnet

Tjejbarnet har blivit klängig. I helgen trodde vi att hon skulle bli sjuk, var trött och klängig och gnällig. Men det bröt liksom inte ut någon sjukdom. Istället har veckans dagislämningar och andra separationer genomgåtts med tårar och lesset tjejbarn som sitter som en igel runt benet. Mamma du får inte gå till jobbet, jag vill inte vara på dagis jag vill vara hemma med dig! säger tjejbarnet och ont gör det i mitt hjärta.

Jag är inte van vid det här, det är helt nytt. Man brukar ju liksom bara öppna dörren till dagis och se ryggen av henne när hon sticker iväg och leker. Men nu är hon otrygg. Beroende. Av att vi finns där. Vet inte säkert att vi kommer och hämtar. Fast vi alltid har gjort det. Och samtidigt som det gör ont att lämna henne, för cashen ska ju in, så värmer det hjärtat också, att hon tycker så mycket om oss.

Idag då Henke lämnat tjejbarnet så sprutade tårarna, och senare under dagen försvann tjejbarnet från barngruppen och ut i hallen. Där tog hon på sig alla sina ytterkläder och försökte komma ut. När fröknarna hittade henne och frågade vart hon var på väg, så förklarade hon att jag måste gå till pappa på jobbet och säga att han ska vara hemma.

På vägen hem frågade jag tjejbarnet om hon varit ledsen på dagis, och hon förklarade då att jag var lessen på dagis för jag skulle gå till pappa på jobbet och säga att han ska vara hemma, men jag kunde inte öppna dörren. Och så fick hon tårar i ögonen och ville till pappa.

Tror vi att pappa jobbat lite för mycket och varit bortrest lite för mycket på sistone? Ja. Men nu är det slut på jobbresandet för ett tag, i helgen blir det pappa/tjejbarnmys som vanligt med badhuset.