Gympauppvisningen
I söndags så hade tjejbarnet gympauppvisning. Jag hade länge funderat över hur det skulle gå, om tjejbarnet överhuvudtaget skulle vara intresserad av att delta. Det gick ungefär som förväntat.
Klockan elva skulle barnen träna en gång på det de skulle göra. Inte så krångligt, två varv var det, med kullerbytta på mattan och så studsa lite på en satsbräda och ta sig över en plint. Träna var inte alls intressant, tjejbarnet strosade omkring och tittade på vad de större gymnasterna gjorde.
Så blev det rast, tjejbarnet fick lite käk och rymde sedan iväg i folkvimlet. Jag vaktade även tjejbarnets kompis Lisa och ammade samtidigt, så det var svårt att springa efter. Hittar så tjejbarnet lagom för att se henne ramla nedför en träramp som kidsen hade som kana. Inte bra med tårar strax innan uppvisningen...
Klockan tolv beger sig barnen ner i källargångarna med ledarna för att ställa upp inför defileringen (alla går in på salsgolvet med flaggor och i raka led, presentation liksom). Tjejbarnets trupp kommer sist eftersom de är minst. De börjar gå in. Mitt på golvet råkar tjejbarnet gå lite åt fel håll, och märker inte att resten av tjejerna fortsätter framåt. Hon står ensam och ser sig omkring. Går några steg. Tittar lite till. En halv minut kanske, helt ensam, mitt på gympasalsgolvet inför en publik på ett par hundra pers. Tillslut förbarmar sig en mamma över henne och leder henne rätt (Jag själv satt högst upp på läktaren, och hade Milo, och svårt att rädda henne därmed).
Så var det dags för själva uppvisningen. Tjejbarnets trupp är först. Alla går in och börjar gymnastiserandet. Tjejbarnet ställer sig mitt på golvet igen, tittar upp mot publiken och letar efter mig. Jag går ner och sätter mig vid sidan av golvet och beskådar resten av uppvisningen med tjejbarnet vid min sida. Hon ville inte vara med.
Till att börja med så tyckte jag att hon var förbaskat söt, iklädd tomtedräkt, att det var kul att hon gick sin egen väg. Vill man inte vara med så måste man ju inte. Hon agerade ungefär som hennes käre far alltid har gjort då han utsatts för idrott, med totalt ointresse.
Men ju mer man analyserar filmsnutten jag har på tjejbarnet mitt på golvet, desto mer ser jag de unga ledarnas bristande förmåga att engagera kidsen (läs tjejbarnet). En av ledartjejerna ser att tjejbarnet viker av under defileringen, men fångar inte upp henne. Ingen av tjejerna hämtar sedan tillbaka tjejbarnet då de märker att hon står där. Jag tror att det var där det gick fel, tjejbarnet var vilsen mitt i alltihopa och hade ingen trygghet i ledarna och gruppen. Så när de skulle uppvisa så ville hon till mig där tryggheten fanns. Hon fann ingen glädje i showen, för ledarna kan inte ge det till tjejerna, de är själva för osäkra. Hoppas på bättring till nästa år.
Tjejbarnet vill hursomhelst fortsätta med gympa. Det var hon noga med att påpeka efteråt.
Klockan elva skulle barnen träna en gång på det de skulle göra. Inte så krångligt, två varv var det, med kullerbytta på mattan och så studsa lite på en satsbräda och ta sig över en plint. Träna var inte alls intressant, tjejbarnet strosade omkring och tittade på vad de större gymnasterna gjorde.
Så blev det rast, tjejbarnet fick lite käk och rymde sedan iväg i folkvimlet. Jag vaktade även tjejbarnets kompis Lisa och ammade samtidigt, så det var svårt att springa efter. Hittar så tjejbarnet lagom för att se henne ramla nedför en träramp som kidsen hade som kana. Inte bra med tårar strax innan uppvisningen...
Klockan tolv beger sig barnen ner i källargångarna med ledarna för att ställa upp inför defileringen (alla går in på salsgolvet med flaggor och i raka led, presentation liksom). Tjejbarnets trupp kommer sist eftersom de är minst. De börjar gå in. Mitt på golvet råkar tjejbarnet gå lite åt fel håll, och märker inte att resten av tjejerna fortsätter framåt. Hon står ensam och ser sig omkring. Går några steg. Tittar lite till. En halv minut kanske, helt ensam, mitt på gympasalsgolvet inför en publik på ett par hundra pers. Tillslut förbarmar sig en mamma över henne och leder henne rätt (Jag själv satt högst upp på läktaren, och hade Milo, och svårt att rädda henne därmed).
Så var det dags för själva uppvisningen. Tjejbarnets trupp är först. Alla går in och börjar gymnastiserandet. Tjejbarnet ställer sig mitt på golvet igen, tittar upp mot publiken och letar efter mig. Jag går ner och sätter mig vid sidan av golvet och beskådar resten av uppvisningen med tjejbarnet vid min sida. Hon ville inte vara med.
Till att börja med så tyckte jag att hon var förbaskat söt, iklädd tomtedräkt, att det var kul att hon gick sin egen väg. Vill man inte vara med så måste man ju inte. Hon agerade ungefär som hennes käre far alltid har gjort då han utsatts för idrott, med totalt ointresse.
Men ju mer man analyserar filmsnutten jag har på tjejbarnet mitt på golvet, desto mer ser jag de unga ledarnas bristande förmåga att engagera kidsen (läs tjejbarnet). En av ledartjejerna ser att tjejbarnet viker av under defileringen, men fångar inte upp henne. Ingen av tjejerna hämtar sedan tillbaka tjejbarnet då de märker att hon står där. Jag tror att det var där det gick fel, tjejbarnet var vilsen mitt i alltihopa och hade ingen trygghet i ledarna och gruppen. Så när de skulle uppvisa så ville hon till mig där tryggheten fanns. Hon fann ingen glädje i showen, för ledarna kan inte ge det till tjejerna, de är själva för osäkra. Hoppas på bättring till nästa år.
Tjejbarnet vill hursomhelst fortsätta med gympa. Det var hon noga med att påpeka efteråt.
Kommentarer
Postat av: Annie
Stolt moster är glad att hon vill fortsätta med gympa. Hon är ju så liten fortfarande inte lätt att följa efter och göra rätt, blir nog bättre om ngt år (då är nog tränarna lite äldre och visare oxå)
Trackback
