Jag ger mig!
Varje gång jag entusiastiskt packar väskan och drar med familjen ut på utflykt så undrar jag hur jag kunnat gifta mig med en så totalt ofriluftsintresserad herre som tjejbarnets pappa, och därmed avla fram ett helt ofriluftsintresserat barn.
Jag försöker göra roligt. Tjejbarnet började gråta efter en stund i bilen. Ville inte åka pulka, ville vara inne. Nåja, hon kommer nog igång när hon ser alla andra barn pulkandes tänker jag. Men icke.
Tjejbarnet gick uppför pulkabacken vid Jan Gullik, satte sig vid brasan som eldats igång, och vägrade sen att åka. Klämde oentusiastiskt i sig en korv. Blev mer och mer ledsen, klart det blir kallt av att sitta still. Jag pulkade och försökte dra med ungen, men icke. Jag ville värma henne i filt, hon vägrade. Ville inte ha lussebulle. I mitt eller Anitas knä satt hon och snyftade med mina vantar på tills jag efter en stund insåg att det inte blir bättre. Då går vi tillbaka till bilen, tjejbarnet gråter hela vägen (kallt och läskig nerförsbacke).
Väl hemma, under en filt i soffan, med en film, snoret rinnandes och fortfarande hulkande med tårar i ansiktet serverar jag henne varm choklad. Som var för varm. Katastrof, hon bränner sig i munnen (den var inte så varm, men hon tyckte det), och bryter samman totalt.
Nu är allt väl, nån timme senare.
Jag ger mig. Nästa utflykt får bli sent i vår...
Vi får väl se hur det blir i mars/Österrike. Där kommer tjejbarnet inte undan snön! 150 cm just nu. Mormor o morfar gillar att leka i snön med barnbarn!
Somsagt, jag och maja hyr hemskt gärna in dej som pulkakompis i vinter! allt är ju roligare än att bara åka med trååååkiga mamma, som jag hetat idag. :)
Du är varmt välkommen!
