tjejbarnet

Det hela inleds med att jag försöker entusiasmera, tjoho lilla tjejbarn, nu ska du få åka på utflykt med pappa! Tjejbarnet kontrar med att skrika Nej jag vill inte på utflykt jag vill vara hemma. Well, ut ska de ändå. Tjejbarnet vill inte klä på sig. Har plötsligt inga problem alls med att roa sig själv inomhus vilket annars kan vara lite problematiskt efter en sjukvecka instängd hemma. Nu går det hur bra som helst att leka, och hon kommer på tusen viktiga saker att göra. Förutom att klä på sig och gå ut i vacker vinterdag.

När kläderna väl är på så är Henke stressad och på dålig humör, som alltid då han måste ha långkalsonger, försöka klä på barn och vara ute. Tjejbarnet vinkar hejdå och så far de.

Väl framme i backen konstaterar tjejbarnet att det är läskigt och att hon vill hem. Notera då att de inte ens hunnit upp i backen och gjort nån ansats att åka nå pulka, utan bara anlänt vid backen... Tjejbarnet övertalas till två miniatyråk på snowracer. Sen säger hon att hon vill åka hem. Att många andra barn i hennes ålder tjoar och njuter bryr hon sig inte om. Hon mutas med korv och dricka att stanna en stund. Leker en kort stund i snön. Sen vill hon hem.

Då gör Henrik något beundransvärt. Han tar tjejbarnet på armen och börjar gå uppför backen. En ganska lång backe. Högst upp i backen skall det finnas en fikastuga med våfflor och varm choklad och sånt. Det borde göra tjejbarnet glad tänker hennes svettige far. Svär och pustar och stånkar uppför backen. För att konstatera att väl uppe på toppen, så måste man tydligen pulsa genom meterhög snö en lång bit för att komma fram till torpet. Eller åka skoter, och nån sån har ju inte varken tjejbarn eller far. Henrik pulsar några meter ut i snön, svär och sliter. Tjejbarnet blir rädd. Vill åka hem mer än någonsin.

De går nerför backen igen. Stuvar in sig i bilen och far hem. Sitter så (efter tupplur) resten av kvällen i TV-soffan och njuter av vad de båda egentligen ville göra; titta på film och äta godis...