tjejbarnet

Igår morse var familjen på gökotta. Pappa höll i kalaset och pratade om Gud och Jesus, och sjöng, som vanligt. Ett stort gäng pensionärer, en barnfamilj till, och så vi, satt i morgonsolen uppe på en bergknalle vid Jan Gullik-torpet och hörde göken gala.

Tjejbarnet var intresserad av ungefär halva gudstjänsten, sen fick hon nog och började promenera omkring och utforska. Fyra (en mjukishund) följde med. En stund iallafall. Tjejbarnet stog bredvid musikanterna, funderade länge, och kastade sen Fyra ut för ett "stup". Fyra föll 2 meter ner och landade i ett hallonsnår. Församlingen skrattade, skådespelet utspelade sig precis bakom pappa prästens rygg. Därefter promenerar tjejbarnet bestämt vidare. Bort på grusvägen, nerför baken, och efter kanske hundra meter, bortom synhåll. Hon fortsatte mot parkeringsplatsen lååångt bort. Jag följde efter på lagom avstånd. Tillslut fångade jag in tjejbarnet, promenerade tillbaka och förklarade regeln: Hon får gå och utforska omgivningen jättemycket, så länge hon ser mig eller pappa. Sån är regeln. Tjejbarnet lyssnade.

Så efter fikat ger sig tjejbarnet iväg igen. Promenerar samma väg. Vänder sig om och kollar. Fortsätter en bit till, vänder sig om och kollar igen, och så en gång till. Då hon kommer till backkrönet. Konstaterar att hon ser oss, stannar och tittar på skogen, myrstack, granar, och promenerar sen tillbaka. Precis som jag sagt!

Tanterna vid mitt bord som hört mina instruktioner är imponerade, så även jag. Tänk att hon förstog konceptet och köpte dealen! Kloka lilla tjejbarn!