tjejbarnet

Från att ha varit ganska skeptisk till myror, i det närmaste småskraj om de antyder att krypa på hennes kropp, så har hon svängt till att vara kompis med dem. Inte små söta svartmyror eller så, utan skogsmyror med vassa käftar. Hon plockar upp dem med nyporna, en i varje hand, och så får de "leka" med varandra. De är ju kompisar. Myrorna ser ganska stressade ut, men sitter fast hårthårt. Jag förklarar för tjejbarnet att myrorna helst vill leka med varandra på marken, och att hennes händer är så stora, och att det kan kännas som att myrorna klämmer sig fast än hon håller jättejätteförsiktigt. Informationen går inte riktigt fram. Tjejbarnet leker vidare med sina kompisar.

Jag kan inte gärna göra en stor grej av att de kan bitas och är äckliga, för det skulle ju vara att tigga om fobier. Det är bara att gilla läget. Och tycka synd om myrorna.

Efter att ha "lekt" med ett tjugotal myror råkar tjejbarnet få in sina fingrar i munnen. Konstaterar häpet att de smakar citron! Får så förklarat för sig om vad myror gör då de är rädda, att de kissat på hennes händer. Fundersam och lite äcklad tittar hon på sina händer. Jag bekräftar att det är ok med lite myrkiss och smakar jag också. Så nu gillar hon myrkisset med.

Intresset trumfar andra känslor även, vid nattningen idag blev jag utkonkurrerad. Efter att ha legat och myst i sängen en strund så säger jag till henne, att jag tycker så mycket om henne.

Tjejbarnet svarar: Och jag tycker så mycket om myrorna!