tjejbarnet

Idag på min lediga dag gjorde vi en utflykt, jag och tjejbarnet. Vi brukar alltid gå till biblioteket på våra lediga dagar, så även idag. Men först promenad till parken för att mata ankorna. Ankorna var lite piggare och alertare (läs aggressiva) än vanligt. Hungriga. Tjejbarnet matade på med korvbröd och allt var frid och fröjd. Tills den orädda chefsankan med gammal skrovlig näbb insåg hur nära marken tjejbarnets hand var. Inte den hand som matades, utan den hand som höll i det stora korvbrödet som hon kastade smulor ifrån. Den handen siktade han in sig på och högg. Och högg således tjejbarnet i lillfingret!

Stackars stackars tjejbarnet, hon blev så besviken och skärrad, ville bara bli buren och sitta i vagnen. Jag ville inte traumatisera henne och ge henne fågelfobi för resten av livet, så jag vägrade lyfta upp. Motade bort den dumma ankan och kramade tjejbarnet sittande på huk. Och motade bort dumankan igen då den genast kom tillbaka. Sen matade vi klart. Jag betonade hur snälla alla ankorna var som väntade på sin mat och hur glada de blev av att hon matade dom. Och så motade jag bort dumankan igen, och igen. Vi matade färdigt medan tårarna torkade.

Sen berättade hon för mig om den dumma ankan hela vägen till biblioteket. Och hon berättade om att alla andra ankor var snälla. Tror vi undvek fobin idag.