tjejbarnet

Häromveckan, på alla helgons dag, så var vi i kyrkan. Efter mässan så var det invigning av asklunden på kyrkogården, det var en hel del folk närvarande. Tjejbarnet började trava omkring och peta på gravstenar, trampa runt mellan gravarna, och jag kände att det inte var helt lämpligt att prästens dotter så obetänksamt roade sig med gravstenarna (och särskillt med tanke på den olycka som nyligen hänt involverande barn och gravsten). Jag började således förklara för tjejbarnet om kyrkogården.

Till en början gick det bra, jag pratade om att det är döda människor som ligger under jorden, och tjejbarnet lyssnade intresserat. Hon frågade om det var deras trädgårdar (som det ju ser ut som de där gravarna med häckar omkring och egen grusgång) och jag sa att det var ungefär så, och att de som saknade de döda kunde gå till gravarna och tänka på dem. Mina förklaringar verkade funka och vi strosade omkring och läste på gravstenarna om vem som "bodde där". Tjejbarnet respekterade gravarna för en liten stund.

Sen började jag inse hur makabert detta borde te sig för en treåring. Att man dör och sen ligger man under jorden i all tid! Och inte kunde jag börja gå in på att kropp och själ är olika, eller börja prata om himlen (det är ju Henkans jobb liksom), jag tror det blir för avancerat. Det blev svårare och svårare. Jag ville ju inte skrämma tjejbarnet med att döden är tom och mörk och läskig under jorden. Försökte komma på exempel från verkligheten, men gudskelov så känner tjejbarnet ingen som dött, inte ens nåt litet husdjur eller så (våra katter "bor inte kvar hos oss längre" ju, dvs ingen lögn men inte hela sanningen). Tipsades sedan om att kanske använda Simbas pappa som exempel. Ska göra det nästa gång.

Hursomhelst så har tjejbarnet fortsatt prata mycket om döden. Att vi om hon dog skulle få ett nytt barn (då påpekar vi att vi vill ha henne och inget annat barn, och att vi skulle bli mycket ledsna om hon dog). Hon pratar om att pappa skulle vara död, och att vi skulle vara ledsna om han inte kom tillbaka men att vi kunde skaffa en ny pappa. Hon pratar om att om bilarna halkar på isen och kör på oss på vägen hem från dagis så skulle vi bli platta som en pannkaka, och dö, och så skulle pappa vara ledsen, och inte ha nån Milo eller Juno eller Mamma längre.

Och idag förklarade hon för mig att "När jag skulle dö, då skulle jag ha min prinsessklänning på mig och mina klackskor, det skulle jag!".

Mina ögon fylldes snabbt med tårar. Så aningslös om dödens slutgiltighet. Så fin.