tjejbarnet

Tjejbarnet fick titta på en film nu i afton som hon inte sett förut, Lejonkungen. Senaste veckan har hon ivrigt stått bredvid datorn och hojtat om att hon vill se Hakuna Matata, dvs bara den sången på Youtube. Nu tyckte jag att det passade med filmen, det är liksom lill-fredag idag för tjejbarnet är ledig från dagis imorrn, och hon var på gott humör, så det var ok med en lite senare nattning.

Så började filmen. Hon hade inte tålamod nog att låta mig att föra över filmen till TVn, så det blev till att titta på laptopen. Jag drog fram fåtöljen och bänkade mig. Och som hon tittade! Alldeles uppslukad av filmen tittade hon med stora ögon på de första tjugo minutrarna. Sen började det bli läskigt. Hon hoppade till av det läskiga gång på gång, darrade i hela kroppen av spänning och hejjade ivrigt på Simba som jagades av hyenorna. Ropade att vi måste hämta Ludde så han också får titta. Hon hoppade upp och ned och plågades då han jagades av gnuerna, och hon led med Simba då pappan dog ("Nu får han bara vara med sin mamma istället" sa hon med gråten i halsen).

Handlingen var lite knepig att följa med i, men scen för scen så älskade hon hela filmen. En hel långfilm satt alltså det fantastiska barnet alldeles alldeles stilla i mitt knä, knäpptyst och andäktigt. När filmen var slut la hon sig ner på golvet och skrek besviket (och kvällstrött) att hon ville se mera film. Det gick att avleda henne om jag lockade med att hon kunde vara lejonungen som skulle gå och lägga sig...