I flera dagar har tjejbarnet sett fram emot att få träffa tomten. Det skulle de nämligen göra på onsdagen, i Ådalsbyn. Hon hade peppat sen förra veckan. När jag hämtade på dagis så hade hon nåt att berätta.
De hade gått förbi huset där tomtemor berättade sagor (förra året), till det största huset, där tomten var. Men, det var ingen riktig tomte! Det hade tjejbarnet ganska snabbt konstaterat, för han hade riktiga öron bakom öronen, och ett vitt band så ansiktet satt fast. Och annat skägg under skägget. Barnen hade resonerat sig fram till att det måste vara Lunas farfar, för han är gammal och har skägg. Tjejbarnet var besviken, hon hade trott att de skulle få träffa den riktiga tomten. Ändå rationell, förstog att fröknarna sagt att det var den riktiga tomten för att göra barnen glada. På det stora hela var hon ändå nöjd. Och mindes att tomtemor förra året, hon var verkligen på riktigt.
Jag sjäv som är julfantast vill gärna att barnen ska få tro på tomten, några år åtminstone. Kanske är det just i år som tomtetron är som störst för tjejbarnet, nyss fyra år fyllda. Så prestationsångesten inför julafton är stor. Vem ska tomta? Vem är trovärdig? Är det ovärdigt att lura barnen? Jag har grubblat på detta i många dagar nu. Jag vill ju att tjejerna ska få min barndoms jultomtar, som var så bra. Då vi syskon längelänge låtsades som att vi inte visste, för att magin fanns där ändå och den ville vi inte släppa. Vill fortfarande inte släppa.
Året då jag var typ 10 år, och tomten stod på balkongen i Kärrtorp och knackade på, och vi inte förstog hur pappa vågat ta sig ut på taket för att sen hoppa ner på balkongen på tredje våningen (att han smugit ut på balkongen och mamma sen stängt igen inifrån listade vi inte ut förrns många år senare). Eller då vi tre syskon stod på balkongen för att spana efter tomten i bakparken, och så såg vi tre-fyra tomtar samtidigt, från olika håll, med säckar och lyktor, och vilken tomte var våran? Spänningen i att få hjälpa tomten att läsa på paketen, och försöka upprätthålla illusionen för småsyskonen som fortfarande inte var säkra på om det var en riktig tomte, trots att han hade pappas rödvitrandiga julslips på sig. Eller det år då mamma missade julklappsutdelningen för att hon satt inlåst på toaletten med diarré, och vi inte listade ut att man kunde låsa från utsidan med en kniv, så att det såg upptaget ut trots att ingen var där inne. Eller den första lilla tomten då brorsan tog över, typ 12 år gammal, och hade slatter i knäna och vi skrattade så vi nästan kissade på oss allihopa.
Vilken press man har på sig, att skapa en barndoms jular värda att minnas. Trots att jag vet att jag gör mer än nog så kan jag inte låta bli att våndas. De får ju egna fina jular. Men jag vill ge dem magi.
