tjejbarnet

Här vägrar tjejbarnet att klä sig i annat än klänningar. Och jag har insett att det inte är värt det att tjaffsa om det.

Så jag satte mig vid datorn och klickade hem två klänningar, tänkte att jag skulle få ett lyckligt litet barn. Idag kom det första paketet med posten, tjejbarnet studsar ut till brevlådan och hämtar in det. Öppnar och ser på gåvan med avsmak. Det är ju ingen klänning!

Den vita klänningen/tunikan är alldeles för kort! Den går bara ner till strax ovanför knät! Att det på klänningen sitter en silvrig fjäril med paljetter ägnar hon inte en tanke, utan kastar bort den. Gråter och gråter, och undrar var den andra klänningen jag köpt är. Den kommer nog med posten imorgon, säger jag. Jag förklarar även att vissa klänningar är korta, andra är långa. För döva öron.

Då säger jag att om hon inte vill ha den så ger jag bort den till Maja. Då vill hon minsann ha den. Ställer sig framför spegeln iklädd klänningen, sliter i den och skriker att den är för kort.

Jag vill helst slita av henne den och elda upp den. Otacksamma snorunge! Inser dock att om jag försöker slita av henne den, och hon håller fast så kommer klänningen bli fördärvad, låter därför bli. Bestämmer då att vi defintivt ger bort eländet.

Tjejbarnet stampar då uppför trappen, högröd och störtgråtande, skriker att hon ska säga till pappa att han ska komma hem för han är snäll, och stänger in sig på sitt rum. Nu hör jag snyftningarna därifrån:

"Det är faktiskt ingen klänning. Det är inte det. Det är en tröja för den är kort. Jag ville faktiskt ha en klänning."

Jag undrar verkligen, hur lyckades jag få en bortskämd prinsessunge?!