tjejbarnet

Vårat annars så intelligenta tjejbarn framstår ibland som lite bakom. Eller är hon så smart att hon lurar oss föräldrar totalt?

Det har med spel och pussel att göra. Idag har tjejbarnet fått leka med pappas nya iPad. Det här blir succé, tänkte vi och laddade hem en trevlig barn-app. Tjejbarnet tittade på medan vi pekade lite på skärmen. Uppmuntrade henne till att prova. Hon testade lite försiktigt, man skulle med fingret dra legobitar över skärmen och placera på olika ställen. Som var utmärkta. Ok att hon inte fattade direkt, men efter att fått det visat för sig ett par gånger och själv gjort det ett par gånger så tycker man ju att hon borde förstå, när exakt samma moment ska utföras tio gånger i rad. Men icke. Och när det poppar upp en bild på en pingvin, så skulle man kunna tro att hon ska koppla, och trycka på bilden av en pingvin? Icke.

På varsin sida om tjejbarnet satt jag och Henrik, och bet oss i tungorna för att inte idiotförklara barnet och döda hennes intresse helt. Men det är ju så frustrerande! Ibland poppade det upp en blinkande pil på skärmen, och man kan tro att en treåring skulle ha nån form av upptäckarlusta? Vilja se vad som händer? Provtrycka? Nej.

Med sammanbitna tänder nästan väser man ut ett försök till positiv förstärkning: "Så trycker du på pilen. Den gula! Som BLINKAR! Bra!" och tjejbarnet trycker. För att sedan på nästa bild fastna på exakt samma moment.

Som att hon inte vågar prova. Hon vill att vi ska göra. Hon verkar inte vara rädd för att göra fel, hon verkar typ rädd för att försöka. Samma som när vi lägger pussel. Eller ritar, samma sak. Hon vill titta på när vi gör. Är det så att hon förstår hur man gör, men vill få oss till att göra allt, och underhålla henne? Det känns som så.