tjejbarnet

Idag var det dags för barnkören att sjunga sång i kyrkan igen. Tjejbarnet valde sina finaste svartglittriga kläder. Vi gjorde pinkyswear på att hon skulle stå still och sjunga en låt med de andra barnen och inte ligga platt i altargången.

Vi har pratat mycket om respekt på sistone, om att lyssna på vad andra säger, både barn och vuxna. Om att respektera ett nej och att vara en bra kompis. Om att lyssna på mamma och pappa. Och om att lyssna på körledaren som säger att man ska stå still en kort stund och sjunga sånger med de andra barnen, trots att man inte själv fått välja sång. Att man klarar det när man är fem år och stor.

Lady Gaga ligger inte i altargången när hon har konsert, hon står upp, dansar och sjunger högt och klart i mikrofonen. Det tog tjejbarnet fasta vid. Det, och att stå som ett ljus (dvs spikrakt och tindrande...). Och att om hon sjunger i kören och övar flitigt så kan hon kanske nån gång få sjunga själv i kyrkan, som solist, och det lät lockande i små tjejbarnsöron minsann!

Hela högmässan innehöll en hel del springa i altargången, dansa, peta i näsan, tramsa med lillasyster, dra upp kjolen och visa strumpbyxorna för hela kyrkan, hoa som en uggla när alla andra var som tystas, men innehöll också ett tjejbarn som faktiskt sjöng åtminstone halva sången när det verkligen gällde. Som hördes ut i hela kyrkan, eftersom hon glatt greppade en av de två mikrofoner som fanns och sjöng rakt in i den, ut i högtalarna och in i mitt stolta mammahjärta.

Att hon stog och pillade på duken på altaret hela andra sången gjorde inte så mycket...