tjejbarnet

Jag sitter på jobbet nu. Och det är så skönt. Så skönt att lämna huset, träffa andra människor, få lite frisk luft (nåja, inte inne på sjukhuset direkt, men väl på väg hit) och bara slippa sjukdom. Familjen har varit sjuka sen i lördags. Kräkningar för tjejbarnets del börjades det med i torsdags, vi ignorerade och for mot Stockholm med dålig framgång som tidigare nämnts. Tur i oturen att vi inte kom iväg till storstan, för nån sextioårsfest eller översovning hos kusiner hade det inte blivit ändå, då alla uom jag sov sig igenom lördagen med feber. Sen fortsatte det till och från, hela denna vecka. Jobbigast för Henkan som är vuxen och lider mer av febern, mindre jobbigt för lillasyster som tjoade sig igenom 39 graders feber men powernappade oftare och längre än vanligt. Tjejbarnet stundtals ynklig men mestadels nöjd över att få titta på film hela dagarna och slippa gå ut.

 

Ett tappert försök med dagis på tisdagen, men efter en halvtimme ringdes tjejbarnet hem igen med feber. Trist tyckte jag som jobbat natt och ville sova en stund. Tjejbarnet var nog inte helt kurant ändå, för hon sov några timmar med mig mitt på dagen.

 

Frustration! Jag blir galen på att bara vara inne. Har inte hjärta att lämna Henkan som är sjuk med två sjuka barn. Vill inte heller lämna Henkan som är sjuk med två friska barn heller, det är nästan jobbigare. Så jag har varit inne.

 

På en vecka har vi gjort INGENTING. Jag klättrar på väggarna. Jag blir tokig. Längtar ut till snö och sol.

Njuter av tre nätter på jobbet.