Besvikelse
Fan vad ont det gör i mig när vi efter fem timmar på resa och endast 16 mil avklarade kliver in genom dörrarna på Västra Hullstavägen 25 istället för i mormors trapp i Kärrtorp. Det gör ont för att tjejbarnet räknat ner i en vecka. Räknat ner till mormor och morfar, till att gå på fest hos pappas släkt i guldskor och guldklänning, till att sova över hos Jack. Tjejbarnet som packat grodryggsäcken med ponnyhästar för tre dagar sen, för att de ska dansa på ponnydansskolan som står hos mormor. Som tjatat hela dagen om att pappa ska komma hem så vi kan åka nån gång. Och som var så nöjd att hon inte kräkits idag så att allt skulle bli inställt.
Fy fan för att förklara för henne imorrn, när hon vaknar på fel plats, att vi inte kommer iväg. Att vi ska vara hemma i tråkhuset hela helgen för att vår skrotbil inte behagade köra oss ner till Stockholm utan nu står på verkstad i Härnösand. Säkert har den inte ens gått sönder, utan har bara slut på olja, det brukar ju vara så för oss när vi ska laga saker. Uppenbart för alla andra, trots att vi försökt.
Tjugo minus och tråkhelg hemma. Fy fabian. Det gör fysiskt ont att bli så besviken.
Det är nog ingen tröst för er att jag känner likadant!!!!!!!! Hoppas det går bra med barnens besvikelse, särskilt tjejbarnet som förstår innebörden av detta!😂🌸
Usch, vad tråkigt, Tove. särskilt för tjejbarnet som tycker så mycket om att åka till sin mormor
Ja fy så surt. När kan ni åka ner nästa gång? Och hur går det med bilen tro?
