Förskolepremiären är här. Vi är redo. Hon är redo. Jag är peppad att börja jobba, tjejbarnet är peppad att vara mer med kompisarna på dagis, och lillasyster klättrar bokstavligen på väggarna här hemma i vintermörkrets brist på stimulerande aktiviteter utanför hemmet. Jag vet att ni är några som väntar med spänning på rapport från Lillänget. Jag har varit tvungen att samla mina tankar först, samla ihop intrycken och göra en bedömning av läget. Here goes:
Två inskolningsdagar avklarade. Två inskolningsdagar kvarstår innan hon ska stå på egna ben och klara sig utan mor och far i många långa timmar. Lillasyster, världens tryggaste och mest sociala lilla tjej, har jag allt förtroende för. Hon grejjar detta. Till en början hade jag stort förtroende för pedagogerna också. En av dem har tjejbarnet haft tidigare, henne gillar vi. Två för oss okända pedagoger gjorde bra intryck första dagen.
Tre vuxna på femton barn mellan 15 och 24 månader. Ganska så mycket i underkant kan jag tycka. Lokaler som tidigare varit anpassade för större barn och nu typ påbörjat anpassningen för mindre. Men var finns resurserna? Gamla mattor från typ -92, tyger med barnsliga tryck anno -87 (som jag gissar är pedagogernas aktningsvärda försök att liva upp miljön), inga möbler (då kan ju barnen klättra), få leksaker (barnen sliter ändå bara fram dem på golvet, och så får man städa och så sliter de fram dem igen)(WTF!!! Det är ju ett gäng 1,5-åringar vi har att göra med, det är deras mission i livet att slita fram saker!), och så det ting som jag stör mig mer och mer på ju mer jag funderar över det. Som sammanfattar mitt första intryck av denna avdelning. Spisen.
Bredvid en hylla står en barnspis av trä. Tre plattor och en ugnslucka. Inga kastruller eller slevar. Ugnsluckan är fasttejpad med silvertejp. Jag kommenterar detta och får till svar att barnen bara står och öppnar och stänger och sliter i luckan, och att andra barn då kan stoppa in fingrarna och klämma sig. Okej, tänkte jag först, de tar väl bort tejpen när barnen blir lite större. MEN DET ÄR FAN INTE OKEJ!!! När tjejbarnet var två år (som de äldsta barnen på avdelningen ju är) så kunde hon säga "Kan jag få en smörgås och ett glas mjölk tack". Hon kunde skoja till det och säga "Kan jag få en smörgås med smör och ost och prutt!". Hon kunde hela sagan om Pärlsork utantill. Hon lekte mamma pappa barn. Hon satte på sig dansklänningen och dansade till Manboy. Hon var ett litet barn, med stora tankar. Alla bemötte henne som ett barn och inte en bebis. Det var självklart. Varför ska då det här gänget med småbarn bemötas så annorlunda? De klarar att dricka ur vanliga glas utan att kasta dem tvärs genom rummet, ska de då inte klara av att ha en liten kökshörna på sin förskola? Är det personalbrist eller brist på engagemang som gör att man inte kan förklara och få barnen att förstå att man ska vara försiktig med ugnsluckan? Är kanske anledningen till att barnen bara sliter fram leksakerna på golvet i själva verket den att inga av leksakerna har något sammanhang? De få bilarna som finns har ingen väg att köra på, de slitna briotågen har bara sju bitar räls att köra på, dockorna har inga kläder att sätta på och ingenstans att bäddas ned, bebisleksakerna är slitna och låter inte längre när man trycker på knapparna, tre slitna plastgrisar och en ko har ingen bondgård att vara i, det finns ingenting som har ett sammanhang! Spisen står där som ett monument av passivitet.
"Läshörnan" består av fyra pekböcker med hårda sidor varav en är helt trasig, samt två mjuka prasselböcker. Vilket barn, 15 månader eller 24, inspireras till läsning där?
Klockan nio kläs barnen på och går ut. Varje dag. Femton barn, på med overaller och vantar och mössor och alltihop. Ut. Till vad? Till att stå på gården och titta. Gå lite fram och tillbaka. De som är närmare två år behärskar klätterställningen, kul för dem. För de som inte gör det är alternativet att stå och gå. Fram och tillbaka. För de som inte behärskar det, är alternativet att sitta i vagnen. I en timme, och sova, eller titta på sina kompisar som står eller går fram och tillbaka. Finns det inga hinkar och spadar, undrar jag. Nej, barnen klarar inte att hålla i dem med vantarna. Avdelningen hade blivit tilldelad två spadar, men de var för stora och klumpiga. Måste ni vara ute VARJE dag, undrar jag. Jo, vissa föräldrar tycker att det är så viktigt att vara ute varje dag. MEN DET ÄR INTE VIKTIGT FÖR MILO!!! Det är inte viktigt att sitta i en vagn den roligaste timmen på dagen, varje dag. Den timme då barnen har ätit frukost, fortfarande är utvilade efter nattsömnen, och är pigga på nya intryck och upplevelser, då de vill klättra och sjunga och dansa och bygga och måla. Inte stå på en snöig gård i 7 minusgrader och snora och gråta.
På andra sidan staketet stod tjejbarnet och grät. Hon ville inte vara ute. Hon såg mig på småbarnens gård och ville dit. Hon grät så att hon knappt kunde andas, hulkade och skakade. Efter en kvart stod jag inte ut, gick dit och kramade, tröstade. Hon vill gå in. Hon var så peppad att vara med kompisarna på dagis, men vill inte vara ute. Vill till mig. Jag försöker bryta igen, går tillbaka till lillasyster. Tjejbarnet står kvar och gråter. Länge till. Jag kollade inte klockan, men det handlade säkerligen om minst en halvtimme totalt innan nån av pedagogerna tog hand om henne. Fy fan. Ingen som såg. Ingen som hörde. Ingen som brydde sig tillräckligt för att bryta in.
Mitt i eländet, en lillasyster som sitter i vagnen och tittar sig tyst omkring. Tröttnar slutligen på sittande och surnar till, men kiknar av skratt när jag bollar med henne. Men vilken av pedagogerna kommer göra det när jag inte är där? Provar att gå två steg när jag håller i händerna, blåvägrar sen att sätta ner fötterna på marken. Är hyfsat nöjd i famnen, men vem kommer bära på henne när jag inte är där? När de har fyra barn till som gråter, snorar och vill in. Visst hon vänjer sig, lär sig gå, och snart är det vår. Men ska de närmaste tre månaderna bara vara överlevnad och förvaring?
På grund av kurser och sjukdom så spenderades större delen av dagen idag tillsammans med två unga vikarier istället för tre ordinarie pedagoger. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.
