tjejbarnet

Tredje inskolningsdagen. Jag får mer och mer ångest. Hur ska jag kunna ta upp mina tankar med personalen utan att trampa på deras yrkesstolthet, och bli den där jobbiga mamman som klagar?

 

Efter några timmar bryter jag isen och börjar ifrågasätta. Det är jobbigt, tror jag inte bara jag tycker utan även pedagogerna. Vi har, vad jag tycker är, ett riktigt givande samtal. Jag kritiserar och undrar och får förklaringar till hur det ser ut. Utevistelsen accepterar jag, det finns ett gäng barn som gillar att vara ute, och det blir faktiskt vår snart, lillasyster blir större, och då ser jag tusen poänger i att förlägga verksamheten utomhus. Jag vill ju att mina barn ska vara ute varje dag i alla väder egentligen. Men det ska vara meningsfullt. Hinkar och spadar finns, även pulkor. Varför de inte kommit fram de senaste två dagarna kunde inte besvaras, men det finns, och används.

 

Innemiljön kritiserar jag hårdast. Bristen på sammanhang. Är konstruktiv i kritiken (hoppas jag) och vi pratar mycket om resurser, finansiellt och personellt. Med en till resurs i gruppen skulle de kunna dela upp barnen, inne och ute, på olika aktiviteter och i mindre grupper. Men alla vuxna ska hinna ha raster, alla barn ska ha torra blöjor och ses till så de inte hittar på nåt fuffens, och personalen räcker inte till mer. Den där tiden till att möblera, planera, strukturera innemiljön, den finns inte. Förskolan är stängd för planering två dagar per termin, som går åt till administration och planeringsmöten. Inte pyssel i innemiljön. Mer tid behövs. Mer pengar att skapa inspirerande omgivningar till barnen med finns inte. De måste trolla med knäna, på tid som inte finns.

 

Bemötandet från de tre fast anställda (och de vikarier vi mött också för den delen) har varit klart godkänt. De är fina med barnen, visar engagemang. Men hinner omöjligt se alla barnen. Kan inte vara där hela tiden. Så mycket tid går åt till dukande inför måltider, administration, bytande av blöjor, att den där tiden för pedagogisk verksamhet blir tjugo minuter här, och så en kvart där. Mer hinns inte med. Jag förstår det.

 

Sammanfattningsvis är nog det jag mest efterfrågar en till personal på förmiddagen. Som avlastar de ordinarie utbildade pedagogerna, så de får tid och lust och kraft att planera och inspirera. Att de får tid att anpassa avdelningen till småbarn, fylla den med lekhörnor som kittlar sinnet och fantasin och låter barnen gå in i leken istället för att slita fram grejjer.

 

Jag kanske har orimliga föreställningar om barnens förmåga till lek också. De kanske är för små för mycket? Men jag kan inte låta bli att jämföra med hur tjejbarnet var när hon var i deras ålder. Hon hade krävt så mycket mer. Barn mellan 1 och 2 år kanske är lite mer röjjiga av sig än vad jag trott. Lillasyster är ju en sansad individ om än på ett annat sätt än sin syster. Hon sliter inte fram grejjer, står inte och slår i luckor, sliter inte ned saker från väggarna. Det kanske är så att de är lite undantag jämfört med de andra?

 

Jag tror att personalen kommer att ta väl hand om mitt barn. Jag har inte ångest över att lämna henne där. Jag kan se att det tar tid att forma om rum som varit lämpade för annan aktivitet, så att de passar dessa små knoddar. Jag kan ha tålamod. Det måste bli bättre inomhus, med tiden. På tjejbarnets förra avdelning såg det inte heller nå vidare ut första året, bara vikarier, tråkig miljö, och föräldrar som flyttade sina barn, men det blev ju som en dröm efter en tid. Personalen styrde upp det. Och barnen blir större och klarar mer aktiviteter. Jag hoppas att dessa engagerade människor ska orka jobba i motvind. För tjejbarnets skull, som trivs på dagis, med sina kompisar, så stannar vi kvar. För att hon kommer att börja i skolan där om två år, med samma kompisar. Jag rycker inte upp henne och flyttar tjejerna nån annanstans. Detta måste funka. 

 

Samtal med rektorn på sikt, när jag hunnit fundera. Det är åt helvete att det inte finns mer resurser till kidsen.