tjejbarnet

Nu har så den efterlängtade lilla vita fluffiga älsklingen flyttat in. Ryckt från sin trygga hemmiljö hos mor och syskon och flyttad till en kramig soon to be femåring. Tjejbarnet instrueras om och om igen att låta Prinsessan Tingeling Vita haren Rosa diamanten få boa in sig i sin lilla bur och att vi måste vänta lite med att gosa ihjäl henne, hon måste få en chans att lugna ner sig liksom. Hon matas med hallonkvistar och maskrosblad, kissar nervöst i burhörnen, sitter i en hörna och darrar, och så förståss gosas med i famnen.

Tjejbarnet har sprungit gatan upp och ned och letat efter kompisar som kan komma och titta på hennes nya bästa vän, och gråtit floder då det visat sig att ingen var hemma. Tillslut vid 18.30 kom så familjen Lindblads tre döttrar på inspektion, och Vita haren fick finna sig i att hoppa runt i allas famnar. Tror hon börjat vänja sig, för när hon släpptes ned i buren igen satte hon sig tillrätta och började gnaga på ett hallonblad, och det känns ju som nåt som normala och hyffsat trygga kaniner gör när de inte har panik.

I tre omgångar var vi ute och sa godnatt till henne. Alldeles mjuk och liten och fluffig. Med världens längsta kaninnamn.