tjejbarnet

Jag inser att mina barn inte är stockholmare. Att de växer upp i en ångermanländsk småstad, att de inte får samma uppväxt som jag, att de formas i en annan miljö som jag inte formats av (jag som aldrig tänkt flytta från kärrtorp, eller åtminstone inte från gröna linjen).

Tjejbarnets språk formas mer av vänner och dagisfröknar än av oss föräldrar. Ord som kissig (kissnödig och alltså inte nedkissad som jag vanligen skulle tolka det som), pilla (kissa), hä (funkar i typ alla lägen), jänter, fara (istället för åka), börs och mese snappar tjejbarnet upp själv. Ord som möksa, pärer, snögge, klinka, läka/läcka, grinnde, användbara prefixet gamm-, och favoriten gofika, hittar jag på jobbet.

Men värst av allt är KLACKESKOR!
Tjejbarnet säger så. Och just detta ord används frekvent i hushållet. Jag har sagt det på skoj några gånger, för att retas med kolleger. Det låter ju så bonnigt! Men ju mer jag säger det på skoj desto svårare är det att låta bli. Det biter sig fast mot min vilja. Rätt var det är står jag där i Stockholm och vräker ur mig "klackeskor" på allvar...