tjejbarnet

Var på Barnmottagningen igen i måndags, kollade av hur lillasyster växer och utvecklas. Växer gör hon, men för långsamt. Kurvan planar ut, och är inte alls där den borde vara om man ser till oss föräldrars längd. 83 cm lång är hon.

Gällande storlek på barn så har de liksom tagit de prover som bör tas, hormonerna är bra, tarmarna funkar, och hon äter som en häst. Hon är bara liten. Vi avvaktar.

Gällande talet så försökte jag räkna lite innan besöket, och kom fram till att hon kan säga ungefär 20 ord, varav några få låter "rätt". Så gör hon ungefär 15 tecken, flera av dem för samma saker som hon kan ord för. Doktorn frågade om hon kunde peka ut färger, och det är hon ju inte direkt i närheten av. Nivån vi ligger på är ju att vi försöker lära henne djurläten...

Autism och sånt avskrevs, det kunde doktorn se direkt att hon samspelade fint med tjejbarnet och oss andra, och att hon utforskade och lekte fint med leksakerna.

Remiss till örondoktorn för kontroll av hörsel och sen till logopeden blev slutdomen.

Och att hon är normal, men det visste vi ju.

Rekordvarmt. Rekordlite snö. Lättklädda barn i framtöad gungställning. Övershoppning av vårkläder och skor. Semesterpepp, två veckor kvar. Vårjackor och tunna vantar. Galonisar i slaskiga sandlådor. Vårsol.

Jobbar, telefonen ringer kl 8. När det är alldeles tyst i luren kan man lätt gissa sig till att det är lillasyster som ringer.

-Hejhej, det är mamma, säger jag
-Mamma! säger lillasyster
-Mamma jobbar, förklarar jag
-Mamma! säger hon igen
-Sover pappa? undrar jag
-Pappa! svarar lillasyster
-Väck pappa och ge honom telefonen, säger jag.

Skrap, skrap, flås, tystnad, pappa? Pappa? skrap, skrap...

Klick.

Tre gånger hade vi det samtalet imorse.

Rastlösa tjejer mötte mig efter jobbet, och togs med ut till pulkabacken för några eftermiddagsåk vid fyratiden. Till en början entusiastiska. Tjejbarnet vill åka massor, på tefatet, upp och ner och upp och ner i backen. Lillasyster står mest och tittar längtande mot gungorna och tjoar om att gå dit.

Jag släpade upp henne för backen på snowracern, tänkte att åker vi ner en gång så gillar hon det garanterat. Och visst gjorde hon det. Så pass att hon inte ville att vi skulle kliva av när vi kommit ner. Det kändes nog tryggt att sitta mellan mina ben och ratten, så när jag klev av och skulle dra upp henne igen bröt hon ihop och viftade att jag skulle sitta kvar. För att sen bryta ihop över att vi inte åkte nånstans (eftersom vi stog nedanför backen i noll graders lutning). Hur mycket jag än försökte förklara så fattar hon ju inte! Hon ville att vi båda skulle sitta kvar och fortsätta åka trots att backen var slut. Testade med tefatet istället, men samma sak där, hon vill åka på direkten, och fattar inte att hon måste uppför backen först. Sitter på tefatet och bryter ihop för att hon inte kommer nånvart, och försöker jag bära henne en bit upp bryter hon ihop för att hon tror att hon inte ska få åka eftersom jag lyft upp henne... Puttar ner henne en bit i backen, jättekul! Men så fort det blir platt blir det samma sak igen. Och så fattar hon fortfarande inte att hon måste upp i backen igen. Och bryter ihop...

Körde snöbollskrig, klätterställning och gungor istället, och var ute i en timme. Kidsen skrattade mer än vad de gjort på hela veckan sammantaget. Tjejbarnet sa gång på gång "O så roligt vi har tillsammans när vi är ute och leker, jag vill aldrig gå in!"

Lillasyster är just nu mycket fascinerad av saker som är samma. En bild på en elefant ska paras ihop med schleich-elefanten, och tecken och tutande. Pippiappen paras ihop med pusslet, boken och Pippigubbarna och ackompanjeras av entusiastiskt tjoande Pippippippippi!

Glädjen var stor när hon insåg att den gamla luftmadrassen, tre pysselböcker och locket till läppglansförpackningen tjejbarnet fått, var samma prinsessor. Hon trampade runt på dem och pekade i typ fem minuter.

Lillasysters bästa saker är bebisar, och mobiltelefoner. Nu har hon kommit på hur hon ska kombinera dessa, hon vill ringa bebis! Själv säger hon beBISS! och hämtar telefonen och trycker på gröna luren och sen första bästa nummer... Där måste man ju stoppa henne, eftersom hon likagärna ringer till pizzerian som till bebis.

Har vi inte tur, så svarar hon inte, och inte mormor heller, och då sitter lillasyster och darrar besviket med underläppen. BeBISS?! säger hon och tittar ledset på mig.

Med lite tur så når vi fram till bebis, som är Elliot-Maisey i Österrike. Lillasyster vill hålla luren själv, säga beBISS till bebisen, vinka, och säga hada, vinka lite till, och bråka om att få hålla telefonen själv jättejättelänge.

Idag damp det ner ett brev i brevlådan. Välkommen till förskoleklass, stod det. Men hon är ju så liten! Ska hon snart börja i skolan, ha skolväska, pennskrin, suddisar, gympapåse, läxor, sitta still vid en bänk, och räcka upp handen?! Min lilla tjej. Jisses.

Jag jobbar. Det är vinter ute. Barnen verkar gilla det. Är på dagis. Är hemma. Hälsar på hos grannarna. Allt är väl.

Man är ju van, sedan fem år tillbaka, vid att tjejbarnet står still och fryser och tjurar så fort vi går ut och det är kallare än fem minus. Svårt att få in i skallen då att tjejbarnet numera vill gå ut, frivilligt!

Pulkaåkning igår, och ute i trädgården idag. Stjärtlappsåkning och rullning nerför snöiga slänter. Mata änderna nere vid älven. Jag och Henkan höll seriöst på att frysa ihjäl. Vi trodde att tjejbarnet också höll på att frysa ihjäl och tjatade och tjatade på att vi skulle gå in på café och dricka varm choklad. Och hon ville inte! Ville stanna och leka i parken!

När vi väl kom in i värmen vill hon ha en hallonsoda ur kylen! Gnäller om att det är varmt. Händerna är som små kaminhänder. Jag fattar ingenting. Hon fryser ju alltid. Jag köper varm choklad till henne iallafall. Tjejbarnet dricker vatten istället och tycker det är vaaaarmt. Jisses.

Vi vuxna får skärpa till oss. Jämt tjatar man om att röra på sig för att inte bli kall. Men eftersom jag är så van vid att gå in direkt för att tjejbarnet fryser, så har jag inte själv hunnit frysa på flera år, så nu blir vi till isbitar när vi står still i en timme i femton minus och konverserar...

Kanske att mina ansträngningar att "tvinga" ut barnen på utflykter i alla väder givit resultat. Tjejbarnet brukar ju vara lite motsträvig när det gäller utevistelse i kyla, men har tinat upp lite på den fronten nu. Förra helgen var det ju skidåkning, och nu när det kommit snö så vill hon ut och åka pulka. Frivilligt!

Det dumma är att lillasyster fryser häcken av sig i 18 minus, hon rör sig för lite, så hon pallar inte så länge. Och så är det lite dumt att tjejbarnet är så helt inställd på att pulkaåkning innebär också fika i backen. Det går ju bra när det är sol och nollgradigt, eller om man har en eld eller vindskydd. Men när vi som nu inleder åkandet med att sätta oss högst upp i backen och fika i snålblåsten, och därmed bli helt genomfrusna direkt, så börjar vi inget vidare. Det är svårt att få upp värmen igen liksom.

Idag lyckades jag övertala tjejbarnet att inte ta med fika. Lillasyster fick stanna hemma. Vi kunde åka aktivt i 45 minuter, och då var det inga problem att hålla värmen. Tjejbarnet tröttnade inte ens, det var jag som fick avbryta för att gå till jobbet. Vilka framsteg!

Idag i tv-soffan, iklädd pyjamas och med en ny film rullandes framför ögonen, så säger tjejbarnet de mest otippade orden nånsin:

-Mamma, kan inte du och jag åka skidor idag?

Jag trillade baklänges ur soffan, utbrast ett jublande Halleluja! och grät av lycka. Ute regnade det och var tre plusgrader, men om tjejbarnet själv föreslår skidåkning då jävlar kör man!

Fantastiska Hallstabacken har snö nog för att ha nedre halvan av stora backen, samt barnbacken igång. Skidor och pjäxor lånas ut gratis till barn under sju år.

Tjejbarnet valde gröna (!) skidor istället för rosablommiga. Gnällde inte ett dugg över obekvämlighet. Ramlade några gånger innan vi kom fram till liften och det var såååå nära att jag inte lyckades hålla modet uppe och fortsätta vara positiv. Jag fick ställa henne upp igen och igen och igen. Hon har ju en tendens att förvandlas till en helt ointresserad geleklump som bara vill fika, samtidigt som jag då förvandlas till tävligshetsande tjatmorsan som inte motiverar henne på rätt sätt överhuvudtaget eftersom inget då längre funkar, förutom just att fika...

Men vi klarade det! Tre åk blev det. Vi fick låna sele i skiduthyrningen också, det verkar vara melodin för att få tjejbarnet att fatta det här. Hon stog på egna ben, försökte svänga lite. Hon lärde sig hur man ställer sig upp själv efter att man ramlat. Hon lärde sig principen för att plogbromsa, trots att snön var så hård att det inte gjorde nån skillnad på farten. Ingen av oss grät. Och efteråt fick hon korv och fika.

Och tillochmed, när vi fikat klart, så ville hon åka lite till!

Som vanligt försöker jag entusiasmera tjejbarnet och föreslå roliga aktiviteter. På lördag tänkte jag att vi stora tjejer skulle åka till skidbacken på utflykt.

Samtalet som följde:
-Nej, det vill jag inte mamma.

-Men det blir roligt!

-Måste jag?

-Nej du måste inte, men jag tänker att det vore roligt att göra det med dig, för det är nåt jag och min familj alltid tyckt mycket om att göra, och det vore så roligt om du också kunde vara med.

-Men måste jag?

-Nej, men det är lite som att lära sig cykla, det är lite svårt och läskigt först, men sen blir det roligt!

-MÅSTE jag verkligen lära mig cykla? Verkligen?

-Nej, det måste du ju faktiskt inte.

-Då vill jag inte.

Kul med sån entusiasm. Det blir ingen skidåkning i helgen skulle jag tro. Törs nog knappt föreslå skridskoåkning istället. Reaktionen förväntas vara densamma. Hon är pappas flicka all the way.

Har julfirat lite mer nu. Kalkonmiddag hos Kakan på juldagen, med alla kusinerna. Högt tempo och ljudvolym på kidsen, mängder av fina paket, och som alltid mycket trevligt umgänge för oss vuxna.

Tjejbarnet fick bästa julklappen, ett sånt där sminkdockehuvud med riktigt smink, fantastiskt! Lillasyster nöjer sig med mycket mindre, verkade nöjdast med en tvättsvamp i form av badanka!

Tjejbarnet fick sen sova över hos kusinerna, hon börjar anse att en stockholmsvistelse liksom inte är godkänd utan det...

Idag tripp till Marö och farfar och Annika. Paket och julmat och umgänge och sen hem. Mycket trevligt det också.

Nu ska vi hänga i mormor och morfars lägenhet och försöka leka ikapp alla julklappar som inte hunnits med...