tjejbarnet

Familjen var långledig och for till Stockholm i dagarna 3. Tjejbarnet softade hemma hos mormor och morfar, mor och far stressade omkring och umgicks med så många som möjligt på kortast möjliga tid. Tjejbarnet hann med att leka med nästan alla: mormor och morfar, Jimmy, Annie och Mat, Leena, farmor, Jack, Sophie och Nicklas, och så Ville och Loke. Bra jobbat med andra ord. Hon besökte även Kärrtorpsfestivalen där hon hoppade i hoppborg och fick vinterkängor och höstjacka (ok, det var jag som inte kunde hålla i plånboken på loppisen...)

Hoppborgshopp med Jack:

Som oftast hoppar tjejbarnet mest vid kanten. Hon är inte den som kastar sig in i den osäkra hoppborgen utan att veta vad hon ger sig in på, hon vill liksom känna efter först...

Springa runtruntrunt hemma hos Jack:

Här kommer Jack!


Här kommer Nino!

Tjejbarnet och Jack och Nicklas aktar sig för kockabilen:


Som vanligt är det jättesorgligt att säga adjö till alla älskade släktingar och vänner varje gång vi far norrut igen. Tjejbarnet hänger inte alltid med i svängarna, sover än på det ena än på det andra stället. Vi har börjat vara noga med att säga hejdå, att inte fara medan hon sover. Det är viktigt att säga hejdå, för annars kan hon fortsätta leta och undra då hon vaknar igen...

Hoppas att vi snart kan komma tillbaka igen!

Tjejbarnet börjar greppa färgbegreppen! På väg hem från dagis så pekade hon alldeles spontant på en grön bil och konstaterade "titta en grön lastbil!". Jag nästan klappade i händerna av glädje, vi har övat och övat och övat, och det enda hon förstått tills nu är att blå är en färg, och så chansar hon nästan alltid på just "blå" då man pekar på nåt och frågar vilken färg det är. Men nu har hon lärt sig grön, det är bra!

Jag tycker det är lite väl tidigt för tjejbarnet att förstå skillnaden mellan pojkar och flickor. Visst att man kan visa på fysiska skillnader som snopp och snippa och tuttar och sånt då hon noterar att de finns. Men att hon vid en så ringa ålder som 21 månader står i affären och tittar på dockor i rosa askar och säger att de är söta flickor får mig att bli lite illa till mods. Hon har stenkoll på om det är flickor eller pojkar hon leker med. Hon vet att hon själv är en flicka. Förut stog hon högst upp i rutchkanan och ropade "Här kommer Nino" varenda gång. Nu varierar hon sig med "Här kommer flickan!".

Det är väl i sig inte så farligt att hon vet att hon är en tjej. Men det som bekymrar mig är att någon har talat om det för henne. Och det är inte jag som gjort det. Dagispersonal och dagisbarn är min gissning. Hon går ju faktiskt på en dagisavdelning med stora barn, yngsta förutom tjejbarnet är typ 3 år. Är man 3 år har man hunnit lära sig en del om pojkar och flickor. Som att flickor har rosa, och klänningar och leker vissa lekar, och att pojkar har blå kläder och leker andra lekar än flickorna. På väg hem från dagis går vi förbi alla affärer på Storgatan och tjejbarnet säger ofta "Mamma, köpa klännin? Kanske?" och så lägger hon bedjande huvudet på sned. Hon är inte ens 2 år! Och hon har redan lärt sig att hon ska ha klänning för att det är fint, och att man köper dem i affärer, och att man kan tigga lite om man ser söt ut. Jag blir mörkrädd. Någon har informerat tjejbarnet om att hon är tjej. Varför är det viktigt? Ska hon då bete sig på ett visst sätt? Ska hon leka med flickorna, delar de upp sig så ibland på dagis? Är det dagistjejerna som tycker att tjejbarnet ska leka med dom eller är det främst personalen som delar upp det så? Varför måste de se min lilla tjej som just tjej och inte som Juno? Det räcker med att hon är barn tycker jag.

Jag vill inte att hon som är så liten ska tänka på sig själv som flicka än. Eller egentligen nånsin.
Hon är Juno, det är allt hon behöver veta.

I helgen förärades vi finvisit av farmor Karin. Tjejbarnet fröjdades som vanligt, stog och vinkade förväntansfullt vid station då farmor kom med bussen. Sen följde 2 dagar av eftersvansande; Karin? Karin! Karin? Var e Karin? Karin läsa boken, Karin bada, Karin gå där, kom Karin! Man kan sammanfatta det med att farmor var populär! Vid avfärd stog tjejbarnet på balkongen och vinkade, och snyftade lite sådär hjärtskärande.

Tjejbarnet fiffar till sig lite med farmors läppglans:



Tjejbarnet fiffar till frisyren med farmors papiljotter:



Tjejbarnet bakar sandkaka i köket:


Gällande den sista bilden, så var tjejbarnet ute och grävde i sandlådan 200 meter hemifrån. Farmor och pappa gick i förväg hem. Och tjejbarnet verkade tycka att hon gjort en exceptionellt god/fin sandkaka, och skulle prompt ta med den hem och visa farmor. Så hon höll kakformen ömt i sina händer och gick själv hela vägen hem. Och 200 meter är långt att gå för ett litet tjejbarn i djup koncentration för att inte spilla! Men det gick. Och så fick hon baka lite i köket en stund.

Idag slog tjejbarnet personligt rekord i telefonpratande, och det var Leena som fick äran att vara mottagare. Normalt brukar tjejbarnet säga "Hallå?". Och så svarar man hej, eller hallå, och så säger hon hallå igen, och så säger man hallå, and it goes on and on. Ibland får hon för sig att telefonen istället är en toffel, eller att man kanske vill prata med hennes fot istället, och så trycker hon luren mot just foten. Eller så kan hon säga "lägga telefonen där, gol(v)et" och så går hon. Om man då, hemska tanke, får för sig att fortsätta prata i telefonen själv (tjejbarnet befinner sig trots allt i ett annat rum) så kommer hon sättande och tjuter "Neeeej, inte prata telefonen, miiiiin! Lägga där golet!" och så lägger hon luren på golvet igen, och går sen därifrån. Svårt att snacka klart då...

Hursomhelst så lyckades hon riktigt bra idag, helt utan hjälp. Samtalet nedan något förenklat och återgivet ur min trötta hjärna, men någotsånär korrekt, och helt klart representativt för framstegen sedan enbart "hallå":

-Hallå
-Hej Juno! Det är Leena!
-De Leena! Hej! Hallå!
-Hallå
-Hallå
-Hallå
-Hälsa på Leena!
-Ja, snart så ses vi! Har du varit på dagis idag?
-Vari dagis
-Vad har du gjort på dagis?
-Ritat
-Har du gjort nåt mer på dagis?
-Åka kana
-Har du haft kul på dagis?
-Loligt, hallå
-Hallå
-Hallå
JAG: Juno, får mamma prata lite nu?
-Nej Nino prata telefonen. Hallå.
-Hallå

...och så fortsätter det en stund.

Tjejbarnet börjar snappa upp hur man räknar saker. Inte så att hon förstår hur många något är. Möjligen förstår hon "2" och "många". Men räkna kan hon.

- Fem eck shu åtta nie! säger tjejbarnet och pekar slumpmässigt på grodorna i boken. Jag försöker räkna lite från början, ett, två...
...fyja fem eck shu åtta nie! svarar tjejbarnet.

Det finns inte plats i hjärnan för siffran 3 ännu...

Ett litetlitet tjejbarn har så mycket att upptäcka i en storstor skog. Svampar och kottar och blåbärsris och myror. Hon har lärt sig om äggsvamp och Karljohan, om myrstackar och lingon. Och suttit på mamma och morfars axlar promenerandes på skogsstigar, med en svamp i ett stadigt grepp i varje hand, stolt proklamerande "två svampar!".

Äter blåblär direkt från busken.


Saftpaus med piirakka


Och så inspektera en myra:

Tjejbarnet hälsade dem med vinkande från balkongen, enligt tradition. Nu fröjdas hon.

Ikväll blir det hemmamys, och utemys (då mor och far skall bege sig ut på stan för kanske en öl och spanande på folk). Först så hade vi tänkt att gå på bio, men utbudet i Sollefteå är sämre än i en vanlig Stockholmsförort; det visas två filmer i veckan. Och Inception slutade visas typ igår. Och då stannar vi hellre hemma och spelar TP... Ut en sväng för bärsa bara, medan tjejbarnet hänger kvar hemma, och förhoppningsvis sover när vi kommer hem.

Tjejbarnet har fått lära sig en ny lek; kurragömma. Hon är inte så bra på det ännu däremot, men det kanske inte är så konstigt då hon endast har övat sig i två dagar. Själv har jag övat mig betydligt längre än så och kan därför hitta mycket bättre gömställen. Till exempel bakom soffan, det är ett jättebra gömställe. Tjejbarnet behöver leta precis lagom länge för att inte tappa intresset (dvs typ 30 sekunder) innan hon finner mig. Så blir det ju hennes tur att gömma sig, och klok som hon är så lär hon sig snabbt. Hon gömmer sig helt enkelt på samma ställe som jag just gömt mig på...

Helst ska man också då man har gömt sig, och det tar lite för lång tid att bli hittad, ropa "Pip!". Så att hon kan leta sig fram litelite snabbare. Sen gömmer hon sig på samma ställe som jag igen. Och om jag går ut ur rummet för att leta blir hon bekymrad, för då letar jag ju fel liksom. Det är viktigt att leta sig fram till varandra så snabbt som möjligt. Det är inte spänningen i att inte bli hittad som är det roliga, utan just hittad-biten då vi jublar över att vi funnit varandra!

Tjejbarnet verkar ha en dålig dag idag. Visst är hon ljuvlig emellanåt, och rolig som vanligt, men då och då får hon psykbryt. T.ex. så tjatade hon om att gå ut, trots att det regnade, så vi drog på gummistövlar och regnkläder och trampade nerför trappen. Tjejbarnet bar sin regnjacka stolt i famnen. Så kom vi ut. Regnet öste ner.
-Så Juno nu får du sätta på dig jackan. säger jag.
-Nähä! säger tjejbarnet och trycker jackan hårt mot bröstet.
- Jo, men titta mamma har ju regnjacka också, nu hjälper jag dig, titta vad bra det blir! så drar vi och tjafsar fram och tillbaka en stund. Jag försöker muta med att plaska i vattenpölar. Tillslut håller jag i henne och sätter på jackan.
Tjejbarnet sliter i jackan med allt hon har, kramar den och tjuter för kung och fosterland:
-Neeeej, mamma neeej! MIN jacka! Inte ta  MIN jacka! Vill inte, SLUUTA, SLUUUUUUUUUUTAAAAA!!!

Behöver jag nämna att vi bor rätt så centralt? Att alla som befinner sig i Sollefteå city hör exakt vad som pågår?

Slutligen är jackan på, jag plaskar muntert i vattenpölen medan tjejbarnet tittar på och surar. Så smyger jag runt ett litet träd, tjejbarnet surar. Jag börjar snurra runt trädet, först då mjuknar hon. Shit, ska man behöva spela apa för att roa barnet?

Visst, detta var ingen jättestrid, men ungefär vad som behövts gå igenom för varenda aktivitet idag. Som då hon ville ta av sig regnkläder och stövlar och gå med strumporna i vattenpölarna. Och många gånger slutar det med att jag bär ett sprattlande skrikande tjejbarn under armen, påväg hem, eftersom hon bara surar och skriker.

Hur ställer man sig som förälder till det här trotsandet? Jag tror ju på att sätta ner foten och visa att det är jag som bestämmer redan nu och inte då hon är 14. Men det har ju alltid gått att förhandla och avleda förut. Nu har jag ett litet viljestarkt monster som inte ger sig om hon inte får slita ut allt ur kylskåpsdörren...

Behöver jag nämna att det tog en timme för henne att somna idag?

Jisses, jag är alldeles svettig...

Nu på aftonen badade jag tillsammans med tjejbarnet i vårat lillalilla badkar. Det är mysigt. Tills tjejbarnet upptäcker mina tuttar. Då är det bara dom som gäller som leksaker.

-Titta tutte! Mammas tutte! Tuttuttuttuttutt! säger tjejbarnet och drar i dom allt vad hon har.

-Ja, dela! Sitta där, sjunga mammas tutte. LALALAAAA!!! säger tjejbarnet och sätter sig med rumpan mellan mina bröst.

Intressant lekupplägg...

När mamma är på jobbet och pappa ännu sover så smyger tjejbarnet ibland runt och gör bus. Som att smörja in hela underkroppen med hudkräm. Eller som att tysttyst smyga ut i köket, upp på stolen, upp på bordet, och så utforska salt- och pepparkaret. Genom att hälla ut allt på bordet. ALLT.

Behöver jag säga att pappa var lagom munter? Nära att hämta rottingen så att säga. Fast mest trött tror jag.

Han tog fram sopkvasten istället.

Tjejbarnet gnällde lite över att det sved i ögat. Inte så konstigt med ett helt pepparkar som far runt i köksluften...

Hela helgen har spenderats på Nipyran och Laxfestivalen. Tjejbarnet har roats av allehanda ting, men det roligaste var nog våra nya bekantskaper här i Sollefteå, dvs fam. Åström. Tjejbarnet har med öppet sinnelag kastat sig över de lekvänliga grannarna och haft en härlig helg. Även mor och far har fröjdats och njutit av musik och öl och mat och sällskap.

Tjejbarnet ger sig frejdigt ut i folkhavet. Mamma smyger efter. Och undrar försynt om inte tjejbarnet ska vända sig om och kolla var mor och far tagit vägen? Tycker hon inte att det är lite läskigt att vara själv bland 4500 personer? Vill hon inte leta sig tillbaka till en trygg famn? Efter 20 minuters smygande efter henne kan man enkelt konstatera att så inte är fallet...



Oskar föreslår att (det mycket trötta) tjejbarnet skall ta en öl och liva upp sig. Möts av stor skepsis.



Knattedisco, tjejbarnet dansar helst med sin mantel på... Av okänd anledning. Kanske tycker hon att hon ser tuff och cool ut där på dansgolvet då filten svänger med i schyssta moves?



Festivalandet avrundas med pizza hos Åströms, och därefter bad i Ångermanälven!



Mys i Anitas knä,  med TV och ostbollar (en ny favorit). Mammas knä dög inte alls.


Kul med festivalvecka!

Tjejbarnet pysslar på morgonkvisten, med dockan i barnvagnen. Kommenterar glatt:

Ävla it, ävla it, ävla it, ävla it, ävla it, ävla it!

Prästdotter som hon är. Lite skämmigt, kanske.