tjejbarnet

Frågan dyker upp ibland, vad tjejbarnets kommande syskon ska få heta. Vi är inte så hemliga egentligen, men det är lite tidigt att outa förslagen på bloggen ännu. Vi ska ju snart inspektera knodden på ultraljud, och om möjligt tar vi reda på vad det blir för sort. Vem som kommer ut blir ju en överraskning oavsett vi vet kön eller inte, och det känns inte heller så viktigt vilken sort det blir. Men kul att veta något litet om individen som är på G. Vi har hursomhelst två ypperliga förslag, passande för pojk- och flickbarn. Men törs vi berätta? Vi vill ju inte ha neggopeggo-reaktioner som det kan tänkas bli, då det är lite konstiga namn.

För lite konstiga måste de ju vara, för att matcha det fantastiska tjejbarnet. Både till namn och karaktär. Vad tycker ni?

Här kommer dagens outfit, egenkomponerad imorse av tjejbarnet själv:

För små gummistövlar, tigths och tröja (inte så tokigt faktiskt) åsså glitterpannbandet.


Tillhörande är egentligen också ett långt filmklipp då tjejbarnet skrattar hysteriskt, ett sånt där fantastiskt lyckligt pärlande högt barnskratt, och springer allt vad hon har nerför backen för att jag inte ska kunna fota hennes fina klädsel.

Påskhelgen har varit fantastisk. Tjejbarnet förärades besök av kusinerna Jack och Lo lillasyster från Stockholm med föräldrar. Efter att först ha varit besviken hela torsdagen för att gästerna inte kom då, så vände humöret till förtjusning då hon hoppade och skuttade och pep på balkongen när de äntligen kom på fredag eftermiddag.

Därefter spenderades helgen i lekparken. Solen var på sitt bästa högsommarhumör och musöronen kröp fram på björkarna typ en månad för tidigt för att vara Sollefteå. Alla fröjdades. Tjejbarnet inspekterade Lo och verkade tycka att det var trevligt och intressant med bebis. Kavalkad av roliga lekkamrater, god mat och gott sällskap blev helgens tema. Avslutningsvis vräkte vi på med uppståndelsefest (något mindre än tidigare år, men trevligt bidde det ändå) då tjejbarnet fick vara uppe så länge hon ville. Strax innan klockan elva kom hon och sa till att hon ville sova. Så trött att hon inte ens orkade vinka av gästerna ordentligt. Hon förstog att de skulle åka, men orkade inte bli upprörd.

Synd att det är 60 mil till släkten i Stockholm. Tjejbarnet längtar till nästa gång.


Storkusinen underhåller, mycket uppskattat av tjejbarnet



Roligaste leken: "Nicklas, jaga mig, jaga mig då! Du kan inte ta mig, hahaha!"


Festbesökarna såg inte mycket av tjejbarnet eller Jack, utan det var mest fladdermusen och drakprinsessan som sprang omkring och tjoade. Dock, på bilden nedan är det varken tjejbarn, Jack, drakprinsessa, eller fladdermus som syns utan två små ugglor som hoade högt i natten!

Det är inte så bra med små tjejbarn som säger hemskheter, som det tjejbarnet nu börjat säga. Häromdagen hade hon på vägen hem från dagis yppat för sin far: Pappa, mamma slog mig på kinden. Och så envist står fast vid att det är på det viset. Senare så sa hon det till mig också, mamma kommer du ihåg när du slog mig på kinden? Så jag frågar och frågar, om bågon har slagit på kinden, och förklarar att jag ju faktiskt inte gjort det, och undrar igen om någon anna gjort så, och förklarar att man aldrig får slå någon på kinden och att mammor och pappor inte får slå sina barn. Jag måste till och med fråga Henrik om han slagit tjejbarnet på kinden nån gång, överhuvudtaget, fast jag vet att han aldrig skulle göra så. Ens i ett skojsamt syfte har vi slagit tjejbarnet det allra minsta på kinden. Och ändå säger hon så.

Idag utflyktade vi till Drakborgen, hela familjen. Drakborgen är ett sånt där lekland, med hoppborgar och klätterställningar och annat skoj. Tjejbarnet reagerade ungefär som förväntat. Peppad till en början, sen lång bilfärd, givetvis sovandes, för att så nyvaknad kastas in i ett stooort rum med skrikande barn och konstiga ljud. Hon ville inte leka. Hon ville inte hoppa hoppborg, hon ville inte gå nära bollskjutarmaskinen (som pustade och pyste ganska så högt och obehagligt faktiskt) och hon kunde efter att ha klängt på oss några minuter övertalas till att åka rutschkana med mig. För att sen inte vilja mer, utan behöva mutas med glass.

Så småningom värmde hon upp lite, och tyckte det var ok att hasa omkring på en Bobbycar, och att åka i lilla rutschkanan i småbarnshörnan. Om jag eller Henke var med så var det ok att klättra i klätterställningen också, vilket då ledde till att vi också kröp omkring i tunnlar och åkte långa rutschkanorna vi med. Då var det roligt. Och det var roligt att tävla i bebiskanan (typ enochenhalv meter lång) med oss. Ibland interagerade hon till och med med andra barn.

Tjejbarnets favorit blev tveklöst avslutningen, då hon längst bort från allt stoj fann en gungställning med små röda gungor, såna som finns på landet. Där tillbringade vi de sista 15 minutrarna, hejdlöst skrattande och tjoande i en aktivitet som hon behärskade och kände sig trygg med!

Sen gick vi och köpte rosa vårskor och hamburgare.

Hjulen på bussen snurrar runt runt runt, runt runt runt, runt runt runt
Hjulen på bussen snurrar runt runt runt, runt i hela staden!

Brummen på brummen säger brum brum brum, brum brum brum, brum brum brum
Brummen på brummen säger brum brum brum, brum brum brum brum brum brum!

Mammorna på bussen säger blä äckligt snus, blä äckligt snus! osv

Papporna på bussen sägr papp papp papp, papp papp papp, papp papp papp! osv

Barnen på bussen säger bläbläbläääääää, och Juno säger bläääää!!

Sedan övergår sången till nån form av freestylande med hittepåord till rätt melodi. Om och om igen, hela vägen hem från dagis.

Ja nu är jag hemma efter 2 intensiva, roliga och härliga dagar med Tjejbarnet. Att mötas med stora famnen på dagis och bli introducerad som ”det här är min mormor” är förstås jättekul. Det värmer i ett gammalt mormorshjärta.

Promenad genom stan hem med mycket babbel och information om att ”här är frisören” och ”här kan vi köpa blommor till mamma”.

Presentöppningen hemma gjordes med stora ögon. Sedvanliga böcker, dockkläder m.m. Den lilla tvärrandiga dressen som mamma gillade tyckte Tjejbarnet att mamma kunde ha i stället. Ett linne blev succé trots att det var alldeles för litet. Tjejbarnets storlek sitter inte riktigt i händerna när det går en månad mellan varven.

Sen var det full fart och vid 22-tiden stupade jag i säng, TRÖTT. Bara för att sen vakna tidigt tidigt av små trippande fötter och önskemål om sagoläsning under täcket. Jag vad gör man inte trots att ögonen fortfarande sover.

Vi gjorde en dag en utflykt till pulkabacken och vindskydd med grillplats. Succé igen. Under tiden mamma hämtade pappa med bilen gick vi in i storskogen (5x5 m natur utan snö) och letade efter snälla djur. Dom ofarligaste var alla grankottar som  var hela men en del också nästan uppätna av ekorrar. Kottarna fick sova i ”grottan” under en sten. Jättespännande. Vi var alldeles tysta så att dom inte skulle vakna.

Tiden gick alldeles för fort dessa dagar och resan hem blev lång men jag tror jag många gånger på tåget satt och smålog för mig själv när jag med värme tänkte tillbaka på helgen som varit med ”mitt” Tjejbarn.

Promenad på Storgatan

Tjejbarnet har blivit klängig. I helgen trodde vi att hon skulle bli sjuk, var trött och klängig och gnällig. Men det bröt liksom inte ut någon sjukdom. Istället har veckans dagislämningar och andra separationer genomgåtts med tårar och lesset tjejbarn som sitter som en igel runt benet. Mamma du får inte gå till jobbet, jag vill inte vara på dagis jag vill vara hemma med dig! säger tjejbarnet och ont gör det i mitt hjärta.

Jag är inte van vid det här, det är helt nytt. Man brukar ju liksom bara öppna dörren till dagis och se ryggen av henne när hon sticker iväg och leker. Men nu är hon otrygg. Beroende. Av att vi finns där. Vet inte säkert att vi kommer och hämtar. Fast vi alltid har gjort det. Och samtidigt som det gör ont att lämna henne, för cashen ska ju in, så värmer det hjärtat också, att hon tycker så mycket om oss.

Idag då Henke lämnat tjejbarnet så sprutade tårarna, och senare under dagen försvann tjejbarnet från barngruppen och ut i hallen. Där tog hon på sig alla sina ytterkläder och försökte komma ut. När fröknarna hittade henne och frågade vart hon var på väg, så förklarade hon att jag måste gå till pappa på jobbet och säga att han ska vara hemma.

På vägen hem frågade jag tjejbarnet om hon varit ledsen på dagis, och hon förklarade då att jag var lessen på dagis för jag skulle gå till pappa på jobbet och säga att han ska vara hemma, men jag kunde inte öppna dörren. Och så fick hon tårar i ögonen och ville till pappa.

Tror vi att pappa jobbat lite för mycket och varit bortrest lite för mycket på sistone? Ja. Men nu är det slut på jobbresandet för ett tag, i helgen blir det pappa/tjejbarnmys som vanligt med badhuset.

Tjejbarnet lärde sig att gå på pottan för nån månad sen. I en hel vecka var hon helt torr hemma, med några mindre olyckor. Både nr 1 och nr 2 gjordes med bravur i pottan och hyllades med applåder och glada tillrop. Hon var stolt och nöjd och ville gärna visa att hon kunde, att alla skulle titta på det hon presterat innan det spolades ner. Allt frid och fröjd. Vi köpte underbyxor till stora barn på Kappahl, tjejbarnet fick välja vilka. Jag tänkte att nu dröjer det inte länge innan tjejbarnets blöjperiod är till ända.

Men sen slutade hon. Hon vägrade pottan. Och gör det än, med ett och annat undantag. Hon står och kniper med benen och man ser hur nära det är, och hur jag än lockar och trugar och ignorerar och föreslåroch samkissar och säger till på skarpen så vägrar hon, säger att hon inte alls är kissnödig, för att sen gå och kissa på golvet en minut senare. Kategorisk vägran.

Och jag fattar ingenting, hon som var så nöjd och stor och duktig? Varför vägra?