Ont i snippan

Nu beger vi oss strax till vårdentral för kontroll av ont i snippan. Tjejbarnet har ojjat sig sen julafton och säger att hon har ont i snippan. Mitt i natten vaknar hon och vrider sig och skriker av ontet. Men sen är hon ok resten av dagen.

Jag var lite ful igår och trodde att hon bara klagade för att få sova i våran säng. Lite suspekt är det ju att hon får jätteont i den sekund hon lägger sig i sängen... Men, jag försöker tänka att hon är ett oskyldigt litet barn som har ont och inte en manipulativ beräknande unge...

Idag kissade hon även i soffan. Tur att det är en ful soffa.

Doktorn ska hon till hursomhelst!

Sovtåget

Nattningen var idag en fröjd. Först mys i soffan med fliml, sen mamma-tjejbarnet-bad tillsammans, sen en fin smörja-leka-sättapåpyamas-borstatänderna-stund, och så tre sagor, och sen gick tjejbarnet utan protester in på sitt rum och kröp ner under täcket. Klippte lite med trötta ögon och la sig till ro.
Inga bekymmer.

Men nu blir jag tamejfan fullständigt vansinnig. En satans helvetes jävla plogbil har nu kört 10 varv utanför hennes fönster. Jag skojar inte, 10 varv! Med själva plog-fan nedmosad i asfalten så det skriiiiker, och så brummar han, och piper när han backar, och så kom en annan bil och tutade lite för att plogen var ivägen, och så körde idioten nåt varv till med plogen mot asfalten så det typ slår gnistor. På taket sitter en sån där saftblandare, stor och orangegul med en lampa i på typ en miljon watt. I lagom höjd för att skicka in allt ljus i barnrummet.

Tror ni tjejbarnet studsade upp? Första gången? Kanske andra också? Sjunde gången då, då sov hon väl? Eh, nej. Snacka om att missa sovtåget.

Vi bor i Norrland, alla har vinterdäck. Den lillalilla gatbiten utanför oss behöver inte vara kliniskt ren från snö och is, man får köra i typ 10km i timmen på den. Max. Vi klarar oss nog med vinterdäcken. Idiot.

(ja, jag är förbannad)

Det blir inte som man tänkt sig

Skulle skriva ett inlägg om trevligheterna på vägen hem från dagis idag. Men det vill jag inte göra längre, ty det Domeijska hemmet är i afton ett sorgehus. Tipsy har kissat i våran nya säng och nu ska katterna ut.

Jag har gråtit i en timme, men beslutet står fast. Men vem tar hand om två 5-åriga katter med en historia av sängvätning? Det är förjävligt. Tänk om jag blir tvungen att avliva mina bebisar.

En usel kock.

Man vet att man misslyckats med middag när nästan-två-åringen klagar: Mamma, inte goda makaooner, smakar äckligt!

Jag kan då konstatera att de är osaltade och halvt råa. Tjejbarnet fick enbart kättbullar med ketchup till middag, vilken morsa man är va?

Råttan dansar på bordet

När mamma är på jobbet och pappa ännu sover så smyger tjejbarnet ibland runt och gör bus. Som att smörja in hela underkroppen med hudkräm. Eller som att tysttyst smyga ut i köket, upp på stolen, upp på bordet, och så utforska salt- och pepparkaret. Genom att hälla ut allt på bordet. ALLT.

Behöver jag säga att pappa var lagom munter? Nära att hämta rottingen så att säga. Fast mest trött tror jag.

Han tog fram sopkvasten istället.

Tjejbarnet gnällde lite över att det sved i ögat. Inte så konstigt med ett helt pepparkar som far runt i köksluften...

Morgonharangen

Tjejbarnet pysslar på morgonkvisten, med dockan i barnvagnen. Kommenterar glatt:

Ävla it, ävla it, ävla it, ävla it, ävla it, ävla it!

Prästdotter som hon är. Lite skämmigt, kanske.

Jävlar!

Järnspikars, nu har tjejbarnet börjat svära. Och det är inte så fint kanske att en prästdotter springer omkring och ropar "Lävla!" stup i ett. Ok, så ofta kanske det inte är, men enligt rapport från morfar så har tjejbarnet vid ett flertal tillfällen spontant brustit ut med ett "lävla". Ibland tar hon i med "lävla skit". Då kanske man lätt kan passa på att skylla ifrån sig lite då tjejbarnet trots allt verkar ha fått detta på hjärnan under vistelsen hos mormor och morfar då vi föräldrar faktiskt inte varit närvarande, men jag vet ju att hon klämt i med ordet tidigare även...

Det blir nu skärpning och upprensning i språket!

En stor sorg

Tjejbarnet har en favoritsyssla på badet, att kasta i saker (typ vattenkannor, små båtar, hinkar och andra leksaker som badplatsen tillhandahåller) i poolen. Så länge hon är i den lilla bebispoolen så klättrar hon helt enkelt i poolen och hämtar upp sakerna igen då hon kastat klart. Så kastar hon i dom igen. Och hämtar dom igen.

Om man däremot beger sig till den stora poolen så blir det knepigare. Dom flesta sakerna flyter ju, så då kan ju jag hämta tillbaka dom till kanten igen, hon behöver inte ens hoppa i efter dom själv. Men ibland så kommer hon över ett par såna där ringar som sjunker, som man ska dyka efter. Och om hon kastar dom i vattnet så sjunker dom ju. Det är ju inte det hon vill! Varje gång en ring sjunker till botten så blir hon så hjärtskärande ledsen så tårarna sprutar. Jag dyker ju självklart ner och hämtar ringen åt henne, men den hinner bara snudda hennes hand innan hon kastar i den igen, för att bli lika hjärtskärande besviken på nytt. Jag hämtar, försöker förklara, men hon förstår inte alls, varför inte ringarna flyter som allt annat gör, och det hjälper inte ett dugg att hon lutar sig över kanten och får se att de faktiskt finns kvar där nere på botten, bara lite längre bort...

Vurpa

Tjejbarnet har spenderat senaste dagarna hos mormor och morfar. Som vanligt har det varit mycket roligt. Det har varit en hel del lekande, både ute och inne. Tjejbarnet har fått en hink med tillhörande spadar och krattor som hon uppskattar mycket. Och så har hon hittat en favoritlek i parken bakom mormor och morfars hus; där finns en gummimatta uppspänd som man kan hoppa på (svårt att förklara hur den funkar, men kul är det). Helst ska andra barn hoppa på den samtidigt, då tjuter hon av skratt. När hon hoppade med mamma så var det också skoj, tills mamma var lite vårdslös och lät tjejbarnet gå själv några steg, vilket resulterade i en volt ner i sanden. Tjejbarnet blev skärrad och slog sig säkert en del, men det gick ganska bra ändå.

Olyckan resulterade dock i att tjejbarnet gick omkring i 10 minuter och påtalade hur ont hon hade i knät. Med massor av ord, i 2-ordsmeningar. Att hon har lärt sig att uttrycka att hon har ont gör liksom att hon gör en stor grej av det och betonar hur synd det är om henne (vilket det i det här fallet givetvis är). "Ont nä" säger tjejbarnet och pekar på knät, ajaj. "Mamma blåsa!" säger hon sen och tar sig ynkligt för knät och tittar lesset på mamma som har dåligt samvete. Mamma blåser. "Bättre!" säger tjejbarnet, och gungar glatt nån minut för att sedan kräva mer blåsande...

Den nya stolen

Idag var jag lite rädd att tjejbarnet skulle bli livrädd för nya stolen i all framtid. Hon hade nämligen just slagit sig ned för att trycka i sig blodpudding med ytt, som hon gastat efter i de lååånga minutrar det tog att steka skivorna. Hon var näst intill rosenrasande då maten ställdes fram, men lugnade sig hyffsat. Bara för att få en dunderchock då pappa råkade slå i foten i tjejbarnets stolsben då han skulle gå förbi. Stolen hoppade till, inget dramatiskt, men kombinationen nyss rosenrasande, ny stol, och stöt från fot triggade igång ett sällan skådat hysteriskt anfall. Tjejbarnet hulkade och storgrät utan dess like. Mamma undrade om tjejbarnet blivit traumatiserad för livet, medan pappa tröstade.

Efter ett par minuter kunde tjejbarnet fortsätta äta. Men ibland andades hon in sådär hulkande, så hela kroppen hoppade till, som nån form av efterskalv efter utbrottet.


Hoppsan

Kräkningarna igår kan eventuellt ha förvärrats en del av vad mamma stoppade i tjejbarnet, som pappa försynt påpekade. Mamma igår morse tänkte vara snäll och tänkte; ge tjejbarnet vad hon vill ha, bara hon äter! Så när tjejbarnet tiggde om köttbullar och jos och glass så fick hon det. Så här i efterhand så kan man konstatera att det kanske inte var så genomtänkt. Men hon verkade ju så pigg?! Då får man väl äta vadsomhelst?

Tur att mamma som är utbildad i sånt här med sjukdomar ger tjejbarnet mejeriprodukter, kött och sur jos, precis vad magen behöver! Sopa.

Det snällaste barnet

Idag har förskolans snällaste barn återigen blivit påhoppad av ett djävulskt litet bitbarn, som har bitit tjejbarnet så hårt så hårt att hon var jättelessen jättelänge och fick ett jätterött märke på handen. Dagispersonalen rapporterar att tjejbarnet är så snällt så snällt att dom tycker lite extra synd om henne då hon blir utsatt, eftersom hon liksom inte ger tillbaka. Hon leker snällt med de andra barnen, tar inte andras leksaker, slåss inte, bits inte, rivs inte, och är alltid glad (om inte nån bits förståss). Hon är som en liten docka som de större barnen leker snälla lekar med.

Sen så blir det lite som om de försöker få mig som mamma att bli upprörd när dom berättar om bitandet för mig. Jag tar det med en klackspark, jag menar, de är barn och har inga ord att lösa konflikter med. Vissa tar till tänderna, andra till lipen, och nån sätter sig i ett hörn och är lessen och tyst. Det är inte mer med det. Jag river inte upp himmel och jord för ett litet bitmärke. Givetvis tycker jag synd om tjejbarnet. Men det är nästan så personalen tigger om en litenliten utskällning för att de brustit i uppmärksamhet, och ursäktar sig tusen gånger om. Jag försöker sätta mig in i deras situation, med 15 stojande ungar och förstår att jag skulle göra deras jobb tusen gånger sämre... Så jag klandrar dem inte för att de inte hunnit stoppa allt.

Men det märktes att det satt spår. Påklädningen på väg hem började tjejbarnet med själv, hann få på både mössa, tröja över huvudet (ärmarna är svåra) och overallsben innan jag hann börja. Inget skrik och bråk om att vara kvar och leka. Tjejbarnet var skärrad och ville hem, stackars tjejbarnet.

Alltså, vad fan är detta!?

Nu måste jag svära lite. För jag kan inte få in i min hjärna vad som kan vara så roligt med en morgon i lägenheten att det är värt att gå upp kl 04.40 för. Jävla tjejbarn att vara jobbig. Barnkanalen har ju inte ens börjat sina sändningar, som annars är min räddning i arla morgonstund då tjejbarnet kan roa sig i tjugo minuter med mig på soffan i dvala. Klockan 6 är en sak, vi börjar vänja oss vid hennes morgonpigghet, men tjugo i 4 då blir jag förbannad.

Kräks

Det är tråkigt när tjejbarnet är sjuk och kräks. Det är också tråkigt att hon hade ätit blodpudding och kräktes på finaste pyamasen och Isidor. Blodpuddingskräks biter sig fast, som satan. Tvätt-tips någon?

Spöstraff

Om man kommer hem från dagis med smågnällig unge, barnvagn, matkassar och paket från posten så kan man lätt tycka att det är lite taskigt när BÅDA hissarna står stilla och man måste gå 10 trappor upp släpandes på allt. Det gav mig nästan en hjärtinfarkt, och jag fick ligga på golvet och flämta i flera minuter.

Nej, spöstraff till Svenska Bostäder ska det vara. Eller möjligen prygel med en liten käpp.

VAB!

Det börjar ju inte så bra det här med inskolning och dagis. Roligt var det, visst. Men idag blir det ingen inskolning, ty tjejbarnet stannar hemma och kräks istället, och mor och far tvättar mattor, filtar och lakan. Nu ligger hon däckad i soffan, orkade bara titta på ByggarBob en liten stund, inte leka eller äta eller annat. Hon har varit ganska glad ändå, tur att hon är en liten solstråle.

Jag blir lite stressad av det här med inskolning, då en kommunikationsmiss mellan mig och dagis har resulterat i att jag trodde att inskolningen skulle vara avklarad denna vecka, och därmed jobbar för fullt nästa vecka. I onsdags framkom det att inskolningen minsann skulle pågå typ hela nästa vecka också, vilket sätter oss lite i skiten. Jag försöker bli av med mitt tisdagspass på jobbet, Henke får skolka måndag och onsdag, och så är jag ledig på torsdag. Vi håller tummarna för att tjejbarnet kan vara frisk hela nästa vecka och skolas in, för sen har vi inte tid/råd med mera! Lite synd, man vill ju inte göra det hafsigt liksom, det var ju därför jag ringde i december och undrade hur lång inskolning det var, så att jag skulle kunna lägga schema. Och så blir man felinformerad. Crap.

Ska hon nånsin lära sig?

Idag har tjejbarnet trillat av stolen bara en gång. Igår var det två. Detta trots att vi börjat lägga stolarna ner, men så kan det ju inte vara dygnet runt. En vacker dag måste hon väl utveckla nån form av självbevarelsedrift? Hon borde ju förstå att det gör ONT att trilla i golvet stup i kvarten!

Vass penna

Jag smet iväg på eftermiddagen för att se Avatar på bio (alldeles ensam, för ultimat upplevelse!). Tjejbarnet och pappa roade sig hemma. Hon var nöjd så länge som den vidriga reklamDVDn från Fisherprice spelades. Hon behövde inte titta på den, bara höra att den var på, för att vara nöjd. När den slutade blev hon sur. Så pappa spelade upp den igen och igen. Så hon inte skrek.

TVn som barnvakt. Vet inte om resten av familjen är med på min linje gällande uppfostran
Och nån gång under kvällen så lyckades tjejbarnet rita med en vass penna på dataskärmen...

Vardagsmatte

Grötkok + barnpassning = bränd överkokad mjölk över hela spisen.
Kul.

Usla mamman

Igår var tjejbarnet på Husbybadet och badade tillsammans med moster Annie, uncle Matty och så mamma förståss. Tjejbarnet älskar att bada. Hon kastade sig i den stora poolen och sprattlade och viftade like a babyfish. Husbybadet har även en fin babypool med dinosaurier och palmer som det var lagom krypdjup i. Tjejbarnet kajkade omkring och lekte med en något äldre grabb. Så tyckte jag att Annie och Mat kunde åka lite vattenruschkana så kunde vi andra titta på, hon är ju ändå ganska liten Juno. Men mamman med lekkompisen sa att hon minsann åkt med barn i en av kanorna, och det gick så bra så! OK, tänkte jag och knallade iväg (slog barnets huvud i en palm på vägen upp, så hon blev ledsen). Jag kontrollerade att man inte kastades ut i en djup bassäng i slutet av kanan och det såg ut att vara en fin lång inbromsningssträcka, no worries där inte! Uppför trappen och down we go!

Herrej-vlar vad fort det gick! Jag skrek förvånat. Tjejbarnet kippade efter luft, först av chock, och sedan av allt vatten som forsade över henne, mer och mer ju snabbare vi åkte. Tillslut var det en jättesvallvåg som sköljde över tjejbarnet. Men vi kom ner. Rödögd och i chocktillstånd såg hon sig omkring och hostade och hulkade lite. Jag försökte skoja till det, så hon inte skulle få vattenfobi resten av livet, och tjoade muntert. Barnet började gnälla. Och jag kände att ALLA i badhuset stirrade och tänkte, att det där det är den uslaste mamman i världen, hur kan hon tro att man kan åka vattenrusch med ett så litet tjejbarn!?

Jag ifrågasatte min egen lämplighet som mamma, allvarligt. Skämdes som en hund gjorde jag också, kana åkte jag ju för min egen skull, varför skulle jag tvinga med min lilla tjej? Hon tycker ju att det är nervkittlande att åka kana i babypoolen!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0