Ont i snippan
Jag var lite ful igår och trodde att hon bara klagade för att få sova i våran säng. Lite suspekt är det ju att hon får jätteont i den sekund hon lägger sig i sängen... Men, jag försöker tänka att hon är ett oskyldigt litet barn som har ont och inte en manipulativ beräknande unge...
Idag kissade hon även i soffan. Tur att det är en ful soffa.
Doktorn ska hon till hursomhelst!
Sovtåget
Inga bekymmer.
Men nu blir jag tamejfan fullständigt vansinnig. En satans helvetes jävla plogbil har nu kört 10 varv utanför hennes fönster. Jag skojar inte, 10 varv! Med själva plog-fan nedmosad i asfalten så det skriiiiker, och så brummar han, och piper när han backar, och så kom en annan bil och tutade lite för att plogen var ivägen, och så körde idioten nåt varv till med plogen mot asfalten så det typ slår gnistor. På taket sitter en sån där saftblandare, stor och orangegul med en lampa i på typ en miljon watt. I lagom höjd för att skicka in allt ljus i barnrummet.
Tror ni tjejbarnet studsade upp? Första gången? Kanske andra också? Sjunde gången då, då sov hon väl? Eh, nej. Snacka om att missa sovtåget.
Vi bor i Norrland, alla har vinterdäck. Den lillalilla gatbiten utanför oss behöver inte vara kliniskt ren från snö och is, man får köra i typ 10km i timmen på den. Max. Vi klarar oss nog med vinterdäcken. Idiot.
(ja, jag är förbannad)
Det blir inte som man tänkt sig
Jag har gråtit i en timme, men beslutet står fast. Men vem tar hand om två 5-åriga katter med en historia av sängvätning? Det är förjävligt. Tänk om jag blir tvungen att avliva mina bebisar.
En usel kock.
Jag kan då konstatera att de är osaltade och halvt råa. Tjejbarnet fick enbart kättbullar med ketchup till middag, vilken morsa man är va?
Råttan dansar på bordet
Behöver jag säga att pappa var lagom munter? Nära att hämta rottingen så att säga. Fast mest trött tror jag.
Han tog fram sopkvasten istället.
Tjejbarnet gnällde lite över att det sved i ögat. Inte så konstigt med ett helt pepparkar som far runt i köksluften...
Morgonharangen
Ävla it, ävla it, ävla it, ävla it, ävla it, ävla it!
Prästdotter som hon är. Lite skämmigt, kanske.
Jävlar!
Det blir nu skärpning och upprensning i språket!
En stor sorg
Om man däremot beger sig till den stora poolen så blir det knepigare. Dom flesta sakerna flyter ju, så då kan ju jag hämta tillbaka dom till kanten igen, hon behöver inte ens hoppa i efter dom själv. Men ibland så kommer hon över ett par såna där ringar som sjunker, som man ska dyka efter. Och om hon kastar dom i vattnet så sjunker dom ju. Det är ju inte det hon vill! Varje gång en ring sjunker till botten så blir hon så hjärtskärande ledsen så tårarna sprutar. Jag dyker ju självklart ner och hämtar ringen åt henne, men den hinner bara snudda hennes hand innan hon kastar i den igen, för att bli lika hjärtskärande besviken på nytt. Jag hämtar, försöker förklara, men hon förstår inte alls, varför inte ringarna flyter som allt annat gör, och det hjälper inte ett dugg att hon lutar sig över kanten och får se att de faktiskt finns kvar där nere på botten, bara lite längre bort...
Vurpa
Olyckan resulterade dock i att tjejbarnet gick omkring i 10 minuter och påtalade hur ont hon hade i knät. Med massor av ord, i 2-ordsmeningar. Att hon har lärt sig att uttrycka att hon har ont gör liksom att hon gör en stor grej av det och betonar hur synd det är om henne (vilket det i det här fallet givetvis är). "Ont nä" säger tjejbarnet och pekar på knät, ajaj. "Mamma blåsa!" säger hon sen och tar sig ynkligt för knät och tittar lesset på mamma som har dåligt samvete. Mamma blåser. "Bättre!" säger tjejbarnet, och gungar glatt nån minut för att sedan kräva mer blåsande...
Den nya stolen
Idag var jag lite rädd att tjejbarnet skulle bli livrädd för nya stolen i all framtid. Hon hade nämligen just slagit sig ned för att trycka i sig blodpudding med ytt, som hon gastat efter i de lååånga minutrar det tog att steka skivorna. Hon var näst intill rosenrasande då maten ställdes fram, men lugnade sig hyffsat. Bara för att få en dunderchock då pappa råkade slå i foten i tjejbarnets stolsben då han skulle gå förbi. Stolen hoppade till, inget dramatiskt, men kombinationen nyss rosenrasande, ny stol, och stöt från fot triggade igång ett sällan skådat hysteriskt anfall. Tjejbarnet hulkade och storgrät utan dess like. Mamma undrade om tjejbarnet blivit traumatiserad för livet, medan pappa tröstade.
Efter ett par minuter kunde tjejbarnet fortsätta äta. Men ibland andades hon in sådär hulkande, så hela kroppen hoppade till, som nån form av efterskalv efter utbrottet.
Hoppsan
Tur att mamma som är utbildad i sånt här med sjukdomar ger tjejbarnet mejeriprodukter, kött och sur jos, precis vad magen behöver! Sopa.
Det snällaste barnet
Sen så blir det lite som om de försöker få mig som mamma att bli upprörd när dom berättar om bitandet för mig. Jag tar det med en klackspark, jag menar, de är barn och har inga ord att lösa konflikter med. Vissa tar till tänderna, andra till lipen, och nån sätter sig i ett hörn och är lessen och tyst. Det är inte mer med det. Jag river inte upp himmel och jord för ett litet bitmärke. Givetvis tycker jag synd om tjejbarnet. Men det är nästan så personalen tigger om en litenliten utskällning för att de brustit i uppmärksamhet, och ursäktar sig tusen gånger om. Jag försöker sätta mig in i deras situation, med 15 stojande ungar och förstår att jag skulle göra deras jobb tusen gånger sämre... Så jag klandrar dem inte för att de inte hunnit stoppa allt.
Men det märktes att det satt spår. Påklädningen på väg hem började tjejbarnet med själv, hann få på både mössa, tröja över huvudet (ärmarna är svåra) och overallsben innan jag hann börja. Inget skrik och bråk om att vara kvar och leka. Tjejbarnet var skärrad och ville hem, stackars tjejbarnet.
Alltså, vad fan är detta!?
Kräks
Spöstraff
Nej, spöstraff till Svenska Bostäder ska det vara. Eller möjligen prygel med en liten käpp.
VAB!
Jag blir lite stressad av det här med inskolning, då en kommunikationsmiss mellan mig och dagis har resulterat i att jag trodde att inskolningen skulle vara avklarad denna vecka, och därmed jobbar för fullt nästa vecka. I onsdags framkom det att inskolningen minsann skulle pågå typ hela nästa vecka också, vilket sätter oss lite i skiten. Jag försöker bli av med mitt tisdagspass på jobbet, Henke får skolka måndag och onsdag, och så är jag ledig på torsdag. Vi håller tummarna för att tjejbarnet kan vara frisk hela nästa vecka och skolas in, för sen har vi inte tid/råd med mera! Lite synd, man vill ju inte göra det hafsigt liksom, det var ju därför jag ringde i december och undrade hur lång inskolning det var, så att jag skulle kunna lägga schema. Och så blir man felinformerad. Crap.
Ska hon nånsin lära sig?
Vass penna
TVn som barnvakt. Vet inte om resten av familjen är med på min linje gällande uppfostran.
Och nån gång under kvällen så lyckades tjejbarnet rita med en vass penna på dataskärmen...
Vardagsmatte
Kul.
Usla mamman
Herrej-vlar vad fort det gick! Jag skrek förvånat. Tjejbarnet kippade efter luft, först av chock, och sedan av allt vatten som forsade över henne, mer och mer ju snabbare vi åkte. Tillslut var det en jättesvallvåg som sköljde över tjejbarnet. Men vi kom ner. Rödögd och i chocktillstånd såg hon sig omkring och hostade och hulkade lite. Jag försökte skoja till det, så hon inte skulle få vattenfobi resten av livet, och tjoade muntert. Barnet började gnälla. Och jag kände att ALLA i badhuset stirrade och tänkte, att det där det är den uslaste mamman i världen, hur kan hon tro att man kan åka vattenrusch med ett så litet tjejbarn!?
Jag ifrågasatte min egen lämplighet som mamma, allvarligt. Skämdes som en hund gjorde jag också, kana åkte jag ju för min egen skull, varför skulle jag tvinga med min lilla tjej? Hon tycker ju att det är nervkittlande att åka kana i babypoolen!