tjejbarnet

Efter att ha stått ut med demonbarnet i några dagar så kom vi till insikt idag. Juno är inte bara i en extrem mammighetsperiod pga nåt utvecklingssprång eller så, utan hon har även två tänder på G! Man kan tro, att efter de första sex tänderna så skulle vi ha lärt oss att en ny tand föregås av några dagars gnäll och krumbuktande. Men nej. Vi blev lika överraskade denna gång då vi upptäckte en ny bissing i underkäken!

Tanden upptäcktes då Juno mumsade plättar utanför Junibacken. Det var dagens utflykt det, mest för mamma och pappa. Det var fint på Junibacken, faktiskt värt inträdet på 110 spänn. Riktigt spännande att åka Sagotåget även. Det ska bli kul att åka dit igen när tjejbarnet vuxit till sig lite, idag tyckte hon att takfläkten var roligast...

Sommarlovet på landet är över, idag flyttade vi hem till stan. Henk firade att skolan börjat (iofs inte hans skola, men ändock ett skäl att fira) med att gå ut på krogen. Juno stannade hemma med mamma. I min enfald trodde jag att barnvaktandet skulle gå att kombinera med trevligt samkväm, då min kära vän, tillika kusin och granne, Lisa tittade förbi. Men ack så jag bedrog mig!

Det började illa. Istället för att vara det sprudlande glada barnet var Juno demonbarnet. Mat for i golvet, vattenmuggar for i golvet, riskakor for i golvet, allt som ställdes inför henne för att blidka vreden ratades. Leka naken på golvet gick bra ett tag, men minsta motgång ledde till sammanbrott. Och tänk så orättvis och tråkig man kan vara som förälder, tjejbarnet fick varken plaska i kisset som hamnade på golvet, suga på leksak som råkat hamna i pölen, äta på pappas fina coffeetablebok om dödsmetall i Norge, eller äta sopborsten. Kort sagt, allt roligt var förbjudet, Juno var ARG.

Därför nattades Juno, med framgång, redan kl 19.15 (efter att högröd ha skrikit i sig en flaska väling). Mamma jublade, ringde över Lisa, och slog upp ett glas rosé med jordgubbe i. Efter 20 minuters samkväm vaknade barnet, munter och på lekhumör. Lisa umgicks med barnet ett tag, och var rätt nöjd med att hon vaknat (de ses inte så ofta). När så Juno blev ARG igen (efter typ 20 minuter) var det dags för nattning igen.

"Du kan ju gå ut i köket och ta dig ett glas, så kommer jag strax" sa jag optimistiskt.

"Strax"et blev till 2 timmar. Slutligen somnade Juno vid 22.30, mellan mig och Lisa i sängen. Vuxenumgänget blev väl sammanlagt 45 minuter, uppdelat i korta etapper...

Tänkte bjussa på lite bilder från kräftskivan i lördags. Det finns fler bilder än såhär, men de bilder som visar den sena delen av festen har ju liksom inget med Juno att göra, så vill ni se ösiga festbilder får jag hänvisa till Facebook...

Juno inspekterar kräftorna dagen före. Kräftor är det roligaste hon vet. Jag tyckte också det var kul, tills Henke upptäckte att hon bitit av ett kräftben och gick och sög på... Hemska tanke, hon kan ju kvävas flickebarnet! Så nu blir det skärpning, ska kolla mycket noggrannare vad hon gnager på!



Juno myser på bastutrappen med tant Liza



Juno och farbror Oskar lyssnar på musik



Juno strax innan läggdags. Ser hon trött ut?



Lite senare på kvällen:



Det var då för väl att tjejbarnet sov på nattkröken, så hon slapp se eländet...

Nu har vi haft kräftskiva, en mycket lyckad tillställning. Juno var till en början lite skeptisk till några av karlarna, men värmde snabbt upp och accepterade samtliga gäster. Liza var favoriten, och hon möttes tillochmed av små glädjeskutt på söndagsmorgonen! Det kommer lite kräftbilder i nästa inlägg, batterierna i kameran är döda...

På kräftskivan hade vi en liten dagisunge på besök, Loke 2 år. Juno är ju inte van vid dagisbaciller, och så har hon dessutom varit isolerad på landet eller i segelbåt hela sommaren och därmed inte träffat andra barn på tre månader, så immunförsvaret kanske inte var på topp. Loke nös och snorade hejvilt. Juno och Loke slaskade säkert lite på samma leksaker vilket resulterade i att efter lite drygt 24 timmar börjar tjejbarnet snora flödigt, pannan hettar och hon är superdupermammig (har dessutom börjat säga "mamma" idag istället för gnälligt "mamamama" som tidigare). Det blir svårt att sova om man inte kan andas genom näsan, och måste ju vara ytterst obehagligt. Tänk er bara, att vara dunderförkyld men inte få snyta sig ordentligt på flera dygn! Olidligt! Så hon är tapper, min lilla tjej.

Dessutom, nu på kvällskvisten efter att vi nattat Juno i mormor och morfars säng och hon sovit oroligt i nån timme så hörs det ett "bonk" och därefter gråt och klagan. Tjejbarnet hade råkat kravla av sängen och kejsardykt med huvudet före ner i parketten! Stackars tjejbarnet!

Så har Juno ätit sin första snus. Jag förstog att det bara var en fråga om tid innan det skulle ske. Henke brukar ju sen tidigare lämna snusdosor och gammal snus liggande lite här och var (fast i ärlighetens namn har han nästan slutat drälla omkring sig nu med tanke på Juno), och Juno tycker att snusdosorna är superbra leksaker. Så imorse pillade hon upp locket på en dosa och stoppade raskt i sig 4 begagnade påsar! Tre av dom slet jag ut ur truten på henne, den fjärde krävde att jag stoppade fingrarna i halsen på henne och skakade över diskbänken. Opp kom den, tillsammans med en hel del mörkbrunt slem. HUuuu!!!

Idag blev det utflykt till Sagostigen. Sagostigen ligger i hjärtat av sörmland och är en promenadstig kantad av små röda stugor med scener från sagor i. När stugorna först byggdes (1966) så var de antagligen fina. Det är de inte längre. Men något av charmen med stället är just att det inte förändras med åren (bortsett från ett visst förfall då). I min familj är det tradition att åka till Sagostigen en gång varje sommar. När jag och mina syskon var små var det otroligt spännande. Att nu som vuxen åka dit med mitt eget barn är en helt annan upplevelse. Jag ser kitschigheten, skruttigheten, förfallet (men även uppbyggnad och förnyelse, ska nämnas till stigens fördel), men framförallt ser jag hur litet allt är, och därmed, hur stor jag är. Alla mammorna och papporna som springer omkring på stigarna och i leklandet är ju lika gamla som jag. Helt plötsligt, utan att jag förstår hur det gick till eller märkt av det, är jag där i samma sits som mina föräldrar en gång var, och det är bara ett par år kvar tills Juno kommer att tjata sig till att jag ska trampa runt karusellen (se bild) så hon får åka tusen varv. Ibland slår det mig, att jag faktiskt är vuxen.

Juno tittar på hästarna




Juno fick inte åka karusell, men hoppa litelite studsmatta med pappa.



Snyggo-Jag fick vara med på ett hörn. Juno äter pannkaka.



En litenliten stuga.



Helt ok utflykt, väl värt sina 60 spänn i inträde. Men vad tyckte då Juno? Jo, hon gillade iaf hästarna och grisarna. De små röda sagostugorna gav hon blanka fan i...

Just nu är en fantastisk tid. Juno behöver knappt underhållas alls, kan kravla/krypa/stappla omkring och plocka med grejjer i lätt enochenhalv timme ensam (givetvis under vakande blickar). Inget gnäll, bara sprudlande upptäckarglädje. OK, lite gnäll, men det är mest om man tar undan den där spännande boken/glaset/mobilen/kaffekoppen som hon just är i färd med att utforska... Intressant att se är även att hon inte bara utforskar det hon pillar på, utan även leker med det: kör med duplobitarna över golvet eller flyger fram med marackasen i luften, ackompanjerat av olika roliga ljud. Dagens favoriter är två duplobitar, en gul och en röd, som kan tas isär (sätta ihop är för svårt), bankas med, ätas, stoppas i mössan, vickas med i handen, ge till mamma, läggas på olika hyllor, mata kaninen med, samt stoppas in i videon.

Vad hon tänker att hon leker blir nog för alltid ett mysterium, men kul har hon.

Här kommer en liten bildkavalkad från förra veckan då Juno var på sydvästkusten och seglade. Det gick bra att segla med bebis, mycket tack vare mormor och morfars rutin sedan jag och Annie var små och var med och seglade. Mest tyckte nog Juno om närheten iofs, att det hela tiden fanns 3 vuxna strax intill redo att roa henne... Uppmärksamhetstorsk!

Juno älskar Grodan Boll. Alltså, den gamla, klassiska filmen från 50-talet, med vuxna människor fult utklädda till grodan, Kalle Stropp och alla de andra. Om Juno är på dåligt humör så kan man alltid sätta på "Bagare Boll" på youtube och så sitter hon vördnadsfullt tyst och tittar i 1 minut och 53 sekunder. När filmsnutten tar slut så kan man som mamma få för sig att glädja sitt barn med något annat roligt barnsligt filmklipp, tyvärr med förödande resultat. Barnet skriker och ormar sig, tills Grodan Boll återigen dyker upp i rutan.

Jag har provat många alternativ, men det enda som duger är Grodan Boll.

http://www.youtube.com/watch?v=wX6JeTyjfGA

Så, nu har jag skaffat mig en blogg. Den tillägnas i första hand Annie som inte kan vara med och se Juno växa upp på nära håll. Varsågod!

Till er andra: det är Juno som är tjejbarnet, det mest fantastiska. Bloggen följer hennes upptäcksfärd i världen.

Med det sagt, här är hon: