tjejbarnet

Återigen spenderas helgen ute på landet. Tjejbarnet har lekt bland löven i solen.

Eftersom det är Allhelgonahelgen så besökte den troende familjemedlemmen kyrkan i Helgesta, och även jag följde med. Under tiden vaktades tjejbarnet av tant faster Leena. De promenerade och tittade på kyrkan och sjön och gravstenar och sånt. No worries, tjejbarnet är bra på att bli barnvaktad. Barnvakterna slåss om att få vakta henne, hon vandrar mellan famnarna så fort familjen sätter foten innanför dörren på landet, mamma och pappa får knappt vara med alls! Roliga lekar kan de också, och har tålamod som änglar. Läsa bok är en favorit, och det är mycket roligare med tant faster Leena och mormor än med mamma eller pappa...

Vad tjejbarnet får göra på morgnarna när mamma har sovmorgon:



Gångträning med Leena:



Lek i löven, tjoho!:

Nu har tjejbarnet fått plats på dagis. Akalla Hill heter det, låter ju lite sådär lagom förortigt. Vi har inte varit och inspekterat dagiset, utam valde efter närhetsprincipen, samt att de hade finast utegård. Sedan vi gjorde valet i våras så har jag läst en bok om hur man väljer dagis och därmed kommit på en miljon frågor att ställa och tusen saker att inspektera, menmen, det blir säkert bra. Juno känner iaf några andra barn som går där. Egentligen ville vi in på ett föräldrakooperativ som verkar nice, men eftersom vi ska flytta så kändes det lite muppigt att engagera sig i ett kooperativ i 4 månader för att sedan dra... Och tjejbarnet är ju inte tillräckligt medveten för att märka skillnad på mo hon går i ett fint och bra kooperativ eller i kommunal förskola. Eller, hon lär ju märka om dagiset är fint och bra, men det kan ju det kommunala vara även. Plus i kanten med Akalla Hill är att hon kommer få mycket etnomultikultikompetens, vilket hon inte skulle få på kooperativet, det är där de svenska barnen går. Fast jag tror inte tjejbarnet märker om hon leker med små muslimbarn eller pingstkyrkobarn eller scientologungar.

Så när hon går på dagis så kommer man vara tvungen att fira massa högtider. Typ Halloween. Fy fan.

Ytterligare nåt form av utvecklingssprång. Tjejbarnet släpper inte mamma, får panik om det är pappa som föreslås. Suck, vi som trodde hon hade vant sig av med såna fasoner. I norrland så var det ju inga problems alls, pappa dög finfint. Så kom vi hem, och hon blir världens bebis. Så har hon även börjat med oskicket att vakna kl halvfem på morgonen och tycka att det är morgon. Jag skyller på vintertiden. Sen dess har allt varit uppochner. Vad ska detta vara bra för!? Idag fick hon leka själv medan jag låg och tittade på med ett halvt öga. Och helt plötsligt hör jag kattmatsskålen rassla. Ojoj, jag har somnat så hon hunnit bana väg genom hela lägenheten, rivit ut handdukar, leksaker, skor, och så slutligen kommit till kattmaten. Jag ska nog stiga upp i fortsättningen, jag kan uppenbarligen inte hantera barnvaktande från horisontalläge kl 5 på morgonen...


På den gamla goda tiden, då tjejbarnet SOV på nätterna...

Jag tycker förresten att det är åt helvete för tidigt att gå upp kvart över 4 på morgonen.
Det tycker inte tjejbarnet.

Äntligen mjuknade han litelite, morbror Jimmy. Han är ju inte så van vid små tjejbarn, och har därför varit lite distanserad. Men, man får väl kasta barnet på honom mer eller mindre, idag lekte dom i typ en kvart, själva! Jimmy spelade fint på synten och tjejbarnet tittade på. Leken tog slut då ledsna skräckslagna tjut och skratt kom från vardagsrummet. Tjuten kom från tjejbarnet som höll på att attackeras av Kalle Kanin, skratten kom från morbror Jimmy som tyckte det var dödskul att se tjejbarnet försöka fly från den jättejätteläskiga kaninen...

Nu törs Jimmy alltså leka med tjejbarnet. Frågan är om hon vågar leka mer med honom?

Har tidigare nämnt tjejbarnets skills på gåfronten. Och att de stannat av. Nu kan hon inte ens stå själv, hon kastar sig ner på marken direkt så fort man släpper hennes hand. Det där med att gå innan ettårsdagen känns väldigt avlägset. Hon har ju liksom bara 3 veckor på sig att öva!

Inte kan hon gå, men klättra är hon en fena på! Att ta sig upp i soffan är lite knepigt, men är hon väl uppe så är det en baggis att ta sig upp på ryggstödet och fönsterbrädan. Mamma är nervös och vaktar, fönstret mynnar ju ut i ett potentiellt fall på 30 meter typ. Och det tänker vi då rakt inte vara med om! Så jag vaktar. Och eftersom tjejbarnet utforskat allt som är tillåtet att utforska inom kryphåll så måste hon ju utvidga sina domäner, och klättra så mycket det bara går. Efter att ha studerat oljelampan i fönstret i några dagar så gick hon vidare till att banka med ljusstakarna. Nu har hon dessvärre tröttnat på dom även, och gått vidare till blomkrukorna. Suck, vi som klarat oss så länge. Det som gäller just nu är alltså att (så fort mamma inte tittar) krypa till soffan så fort som möjligt, klättra upp med stor möda, och sen äta jorden i blomkrukorna alternativt gucka med jorden i soffan. Kul.

Helgen har tillbringats i Norrland, närmare bestämt Sollefteå och Näsåker. Familjen Domeij har rekat nya domäner, och ska nu söka bostad i Sollefteå. Ja jävlar. Allt var toppen, bortsett från att det inte var Stockholm. Well, vi lär väl vänja oss. Tjejbarnet tyckte snö och kyla var sådär, det blev många turer in och ut, i och ur overallen, hon hade svårt att bestämma sig. Våga vägra vantar! tjejbarnet är stenhårt och tycker att vantar är för fjantar. Det resulterar ju givetvis i att händerna blir små knallröda isbitar då hon kryper över skaren... Annars gick allt bra, tjejbarnet uppförde sig. Somnade då hon skulle, skrek inte mer än nödvändigt, lekte med barn och hundar, försörde inget hos värdarna untsoweiter. Hon sov sig igenom korvgrillning vid Ångermanälven, och sov sig igenom 50 mil av 60 på vägen hem. Hon är en liten ängel vårat tjejbarn!

Så efter helgen stod det klart. Tjejbarnet ska bli norrlänning. Och prata dialekt. Hoppas vi kommer förstå vad hon säger.

Idag har tjejbarnets mamma tillika bloggskribblare sovit, ety hon jobbat hela natten.
Tjejbarnet och pappa har roat sig själva med städning och öppna förskolan. Städningen pga att tjejbarnets allra bästa hobby är att leka hurrikanen kommer och slita ut allt som går att slita ut på golvet. När pappa städat bort så är hon genast där igen. Därav öppna förskolan, våran oas i miniatyrlägenhetskaoset. Där kan man släppa ut barnet på golvet, och sen leker hon i 3 timmar. Det gäller bara att se till att hon inte petar andra barn i ögonen eller ramlar ner från bokhyllorna (hon har nämligen satsat på att bli riktigt bra på att klättra istället för att gå, högt kommer hon och det fort!).

Hemma kan man roa sig med youtube:

Pappa och Juno, vad säger ni, är dom lika?

Det absolut läskigaste Juno vet är nog hundar. Dom är liksom stora och kommer fram snabbt och vill slicka. Vi ska lära henne att gilla hundar lite långsamt, så hon inte får fobi stackarn! En annan rolig skräck är kråkan. Eller, det är väl nån form av näbbfågeldjur, inte en kråka, men iaf. Den skränar om man trycker på den, och Juno får panik. Jag vet att det inte är bra att skratta åt barnet när hon är rädd, och inte ska man hetsa och håna heller. Men hon ser ju så förbaskat rolig ut! Jag försöker skrämmas bara litelitegrann, och sen få henne att peta på kråkan så hon ser att den inte är farlig, men hon törs inte röra vid den alls. Att skrämma barnet kan sluta illa, det har vi lärt oss av pappas spindelfobi!


Aaah, den kommer och äter upp mig!!!

Hihi!

Helgen har spenderats i höstrusk och höstsol på landet. Därav bloggfrånvaron. Jamenar, om man bara ska sitta och blogga jämt så blir det ju liksom inget att blogga om! Så Juno har utflyktat och utforskat hösten för första gången. Det mest spektakulära som helgen haft att erbjuda är att tjejbarnet har lärt sig ett nytt ord, "Boh" (betyder vovve, fattar ni väl!). Duktigaduktiga barnet. Vad gäller promenerande (som vi har som målsättning att klara av innan ettårsdagen, no pressure) så har tjejbarnet snarare regredierat, och tar nu inga steg alls jämfört med det enda vingliga steget som hon behärskade häromdagen. Släpper man hennes hand nu, så sätter hon sig skakigt ner, och gör ingen ansats att gå över huvudtaget. Men hon är bra på annat!

Tillexempel så vet hon att trattkantareller kan man äta


Här har hon hittat Rönnbär, dom kan man också äta


Det roligaste är att rönnbär faktiskt är äckliga. Det märker hon när hon stoppat dom i munnen, och spottar då ut dom direkt. Men när dom väl hamnat på marken igen, så ser dom ju så röda och goda ut, att hon bara måste provsmaka, och så märker hon att dom är sura, och spottar ut, och så kan hon hålla på ganska många gånger...

Hmm, det ser gott ut!

Har tusen fina bilder från helgen, men nån måtta får det väl vara i söt-frosseriet... Ni får väl helt enkelt bjuda över er själva på en höstfika: en kopp ångande härligt té och botanisera lite i fotoalbumen!

Som vanligt blev det en tur till öppna förskolan idag igen. Denna gång med ett mission: att skapa det första konstverket att hänga på kylen. Det var fingermålningstajm! Mamma var entusiastisk, ytterligare en talang att utveckla! Barnet var inte entusiastisk, utan istället generad. Hon gömde sig mest under händerna och vågade inte peta på färgen. Det krävdes en del hetsande, men tillslut så geggade hon lite med färgen. Motvilligt.

Konstnären in action


Inte ens en öm moder kan tycka att resultatet var särskillt vackert...

Likförbannat sitter den på kylen, tills hon presterar mer avancerade konstvärk!

Idag var det utflykt till Segeltorp och lilla Nellie Nelson. Juno var lite småcranky, då hon (till mammas förtret) börjat morgonen kl 06.05, och förmiddagslurat endast drygt en halvtimme. Så länge hon fick leka med Nellie var det dock OK. Eller, som vanligt så var hon iofs mest glad faktiskt, fast sur för att vara det fantastiska tjejbarnet, eftersom tjejbarnet normalt är vääärldens gladaste barn. Tröttheten yttrade sig i några små "melt downs" (om hon inte fick peta Nellie Nelson i ögonen, typ), små gråtochskrikhögar på golvet medan mamma fikade med tant Susanne, samt att hon satt och var urgullig och snuttade på flaska och napp i mammas knä. Det blir inte många såna mysstunder vanligen, hon är en ju aktiv tjej!

När det så var dags för hemfärd på eftermiddagen var klockan halv 17, och Juno hade varit vaken i 8 timmar. Läääänge. Så när hon spänts fast i bilstolen och vinkat ajjö så slöt hon ögonen och sov djupt innan mamma hunnit backa ut från uppfarten.  Max 10 sekunder tog det. Rekord.

Om man är uppmärksam så kan man även notera att bloggen nu är litelite finare än förr, och det beror inte (som man lätt skulle kunna få för sig, eller?) på att tjejbarnets mamma plötsligt blivit datasnille och intresserat sig för källkoder och ettor och nollor och så, utan beror istället på tjejbarnets moster som är fett bra. SURRR!

Titta nu (och hör) så fint hon spelar. Hon blir bättre och bättre för var dag. Bäst är kanske då hon försöker få blockflöjten att låta, men inte riktigt kommer ihåg att det är blåsa hon måste göra för att lyckas, och liksom sjunger in i eländet istället...

http://www.new.facebook.com/home.php#/video/video.php?v=153685296509

Förresten så fattar jag inte hur man länkar. Anyone? Eller lägger in videoklipp direkt i bloggen heller för den delen... Anyone?

...var den nya bäbisen vi inspekterade idag. Svårt att tänka sig att tjejbarnet varit så litet, och kunnat bli runtburen på armen utan att man får mjölksyra på två minuter! Lilla Linnéan "Björna" vägde ingenting. Hon var litenliten och faktiskt söt. Juno framstog som ett stort groteskt jättemonster bredvid den lilla späda. Fast hon är så pyttig jämt annars!

Skönt att känna att jag inte är sugen på en sån pyttebäbis än på ett tag. Tjejbarnet är ju mycket roligare än ett litet skrikpaket! Så många trix som hon kan nu! Idag fick hon bland annat imponera på farmor och gammelmoster Susanne med att klappa händerna, säga pappa och själv bluddra på läpparna och göra roliga ljud. Impressive. Typ. Dom slapp lyssna på blockflöjtandet iallafall!

Förresten så har tjejbarnet visat på musikalisk begåvning idag. Hon har lärt sig spela blockflöjt.

Det låter förjävligt.

Nu på kvällskvisten var Juno ute i Akalla by och lekte med mormor. Precis innan Juno skulle hugga gungan så brakade två stora barn med pappa fram och knyckte den! Vicka dummingar! Dom kunde ju gunga på storabarnsgungorna tyckte vi. Och inte hade dom vett nog att efter en stund dela med sig av gungan (den enda bebisgungan som finns) utan tjoade vidare. Pappan gav fart och verkade inte göra nån ansats att uppmana barnen att dela med sig. Säkert tio minuter höll dom på. Juno tittade storögt på och började tillslut gnälla. Ytterligare en bäbis kom och ville också gunga, men nejnej. Tillslut gav dom sig. Vi kastade oss på gungan, för att riktigt markera att vi väntat läääänge. Och återigen så har min svenskhet begränsat mig lite, jag utgick helt enkelt från att de skulle vara artiga nog att dela med sig av gungan efter en kort stund, och sa därför ingenting under de 10 (!!!) minuter (minst) vi väntade. Jag vet faktiskt inte vilka oskrivna regler som gäller för gungorna, ska försöka forska reda på dessa nu i höst kanske...

Tjejbarnet undercover leker tittut i huset



Tjejbarnet får kajka omkring i parken bäst hon kan, äta sand och grus, trilla omkull emellanåt, slita sönder knäna på byxorna med allt krypande, pilla på löv, stoppa pinnar i munnen samt smutsa ner sig. Jag ser det som att hon kommer tids nog fatta att det är äckligt med sand, och att man blir kall om fingrarna om man plaskar i kall vattenpöl, och att man ska akta sig för att ramla för det gör ont... Så har jag förstått att det finns mammor i min närhet som inte törs sätta ner sina barn på marken! För att de kan råka äta sand! Herregud, sand är inte giftigt! Och om man nu är så rädd att barnet ska äta sand får man väl vakta då! Inte förta barnet den glädje det kan finna i att utforska världen med allt vad det innebär! Ut med ungarna i skogen, så tenderar de att inte riva lägenheten därhemma i samma utsträckning!

Tjejbarnet med mamma var som vanligt ute och lekte i Akalla by idag innan öppna förskolan. Solen sken och vinden ven, en ganska mysig stund, i vår ensamhet, ty är det kallt så är alla barnen inne. Utom friskusJuno. När hon var som mest upptagen med att flytta vantarna från marken upp på en bänk och sedan tillbaka ner på marken igen så kom en farbror. Farbrorn hette Sören och var reklamare, och han tyckte att vi var fina, och han ville ta kort på oss. Om det verkligen var så att han valde oss för att vi var fina eller om det var för att typ ingen annan befann sig i Akalla by denna dag förblir ovisst. Hursomhelst så tackade vi ja. Sören och hans två kollegor roddade med stativ, placerade mor och dotter på en bänk, laborerade med barnvagnen så den skulle stå ultimat, plockade bort höstlöv (som tydligen inte passade in i bilden?!) och inväntade perfekta solljuset. De tjoade och prisade våra förmågor, Juno vinkade och tittade duktigt in i kameran och jag gjorde tummen upp för Akalla.

Sörens reklambyrå hade i uppgift att göra affischer till Järvalyftet/Akalla. Tjejbarnet kommer nu att hänga i skyltfönstrena på Sibeliusgången, förhoppningsvis ser hon tuff och cool ut. Jag själv hoppas på att inte se dum ut. Sören och co verkade iallafall mycket nöjda och framförde att jag räddat deras dag. Det måste ju vara ett bra betyg.

Lite synd bara att tjejbarnet inte hade matchat outfiten!

Bilder på tjejbarnets första modelljobb kommer väl så småningom då den färdiga resultatet presenteras. Vi väntar med spänning.

Tjejbarnet hade somnat på vägen hem från öppna förskolan, och sussade sött i vagnen i det krispa höstvädret. Så bra, tänkte jag, och satte mig utanför porten på en bänk, för att undvika att väcka törnrosa med hissfärd samt njuta av det vackra vädret. Men ack och ve, så kom den beryktade grannen. HEJ GRANNE!!! tjoar han muntert, undrar om jag är nöjd med tidningsutbudet nu, och förklarar att den där tidningen "Hemmet" den borde jag ju tycka om. Jo, den är väl OK sa jag, och sa absolut ingenting om att jag inte ville ha fler tidningar... Han gladdes åt att jag var så glad åt hans gratistidningar.

Juno vaknade givetvis av hans hänsynslöst kraftiga stämma och började korva i vagnen. Artig svensk som jag är så låtsades jag inte om det, förrns han hunnit in i porten, för tänk om han fått dåligt samvete för att han väckt barnet och gett oss fler tidningar! OK, jag vet, inte särskillt rationellt... Jag förbannade tidningsmannen lite (och mig själv som inte tackat nej, återigen), och smög sedan upp i hissen efter honom.

Eftermiddagssovet var fördärvat, barnet tillräckligt utvilat efter 30 minuters sömn för att inte kunna somna om, och så pass trött att hon resten av kvällen plockat fram sina värsta demon-sidor (vilka är ganska dämpade jämfört med skrikiga barn...). Demonbarnet är klängig, gnällig och blir hysterisk om hon inte får göra som hon vill. Vilket just nu är att äta kattmat. Så just nu så gör hon just det, äter kattmat. Och skiner som en sol varje gång jag tittar till henne!

Idag i lekparken fick det stackarsstackars tjejbarnet erfara att barn som är större och stadigare, är just större och stadigare:



Lekkompisen råkade leka lite för hårt och Juno tippade, från stående, och fångade hela sin kroppsvikt med nosen i gruset! "Oj hoppsan" säger mamma, plockar upp en allvarligt chockad och skärrad bäbis, tröstar, borstar av, torkar snor, torkar blod, och sätter sen ner bäbis på marken, varav hon fortsätter leka. Tufft. Här fostras inga veklingar!

Om jag själv stöp i backen med nosen först skulle jag gråta hela dagen...

Ibland så kan det vara svårt för utomstående att se att tjejbarnet är just ett tjejbarn och inte ett pojkbarn. På öppna förskolan tog det flera flera veckor innan personalen kom ihåg att det var en liten tjej som sprattlade på mattan, eftersom hon vid första besöket hade svartvitrandiga kläder (så heter hon ju Juno, och oj så krångligt det är, för det är väl ett pojknamn? NEJ, det är typ så kvinnligt ett namn kan bli!). Man kan ju lätt missta sig om man utgår ifrån att barn iklädda svart, eller brunt, eller grönt, eller blått (hemska tanke) alltid är pojkar. Även om jag försöker anpassa mitt val av kläder litelite och faktiskt klämma på barnet ett par rosa strumpor emellanåt så verkar det gå omvärlden förbi. Varför ska man utgå ifrån att barn är pojkar om de inte har rosa på sig? Till och med i röda kläder utgår i princip alla ifrån att barnet är en pojk. Inte för att det stör mig iofs, men det är lite märkligt.

Själv var jag ju en liten tjej undercover tills högstadiet, då jag lät håret växa. Innan dess var det hockeyfrilla och sportiga kläder som gällde... Mitt lilla barn får gärna gå i "pojkkläder" när hon är stor nog att bestämma själv, men tills dess så kör vi alla färger och kombinationer.

Hon äger ju ett gäng kjolar och klänningar, men i ärlighetens namn så ser hon rätt fånig ut i de flesta...

Hela familjen var ute och lekte i Akalla by igår (strax innan höststormen slog till och vi fick springa hem igen). Syns det att det är ett litet tjejbarn?

Hon har lärt sig klättra i trappor, tjoho!


Och klättra genom staket (mindre lyckat, men det gick)!

...det här har inget med tjejbarnet att göra, men jag måste ventilera någonstans! Sedan en tid tillbaka har våran snälle granne bjussat på morgontidningen. Han jobbar väl på tryckeri eller nåt. Så varje morgon får vi DN, SvD, och Dagens industri i brevlådan. Eftersom vi redan har DN så blir det ganska mycket papper att släpa till återvinningen. Så mötte jag grannen igår, hej hej granne!  Jag tackade så mycket för alla fina tidningar vi fått, men slängde även in att vi just "fått i present" ett halvårsprenumeration på DN, så vi behöver inte få den av honom mera. Jag framförde även att vi inte är intresserade av Dagens industri. Vi hör av oss igen när DNprenumerationen är utgången avslutade jag och sa ajö.

Vad gör då grannen? Jo, han utökar utbudet, så detta är vad som låg på hallmattan imorse:

*Dagens Nyheter (obs, vår egen, denna vill jag ha dagligen)
*Svenska Dagbladet (läser vi ej)
*Dagens industri (läser ej denna heller)
*Fria tidningen (WTF!?)
*Computer Sweden (couldn´t care less...)
*Hemmets journal (allvarligt, vi är ej 60+)
*Läkartidningen (nåja, kan väl plöja igenom den på dass om jag har tråkigt)

Totalt typ 3 kg nedhuggna träd som dagligen går i sopen. Vi har typ papperstravar till taket på balkongen efter en veckas hamstrande!

Hur ska vi nu avsäga oss detta? Utan att såra våran kontaktsökande hypersnälle granne? Tips emottages tacksamt. Hoppas att käre maken löser detta eftersom det är han som glatt tackat ja i första läget...

Har ingen som helst inspiration att skriva idag, är trött på barnet. Gnällbarn. Så fort man släpper ner henne på golvet viker sig benen som spagetti och hon lägger sig som en fällkniv framåt och försöker bita golvet argt morrande. Undrar vad problemet ska visa sig vara när den här gnällighetsperioden är över, hittills så har det ju typ alltid varit tändernas fel när hon varit sur ett tag. Men hon har ju så förbannat många tänder att bitas med, det kan ju inte vara rimligt att ungen får mer än de åtta (!) tänder hon har nu, innan hon är 1 stackarn!

Fick idag även reda på att en jobbarkompis råkat ut för en läskig olycka för ett tag sen, tänker på henne, och är glad och tacksam över vad jag har, trots suristjejbarn...

Försöker muntra upp mig med en munter bild på Juno och mormor, tjejbarnets bästa:


Ta hand om er alla, fånga dagen! Det ska vi göra imorgon, för att distrahera bort barnets surhet!