Sömnsvårigheter
Lillasyster, som sen hon var ett halvår gammal har somnat så lätt på kvällarna och sovit hela nätterna, har börjat jiddra. Första kvällen hon vägrade somna var strategiskt nog då hon hade barnvakt. Sen fortsatte hon av bara farten liksom, med att vägra somna på kvällarna. Och vakna klockan fem, sur, inte pigg nog att vara vaken men inte trött nog att somna om.
Igår blev det rekord, efter en timmes gastande gav jag upp och hon fick vara uppe i soffan en stund. Sprudlande glad dansade hon till Journey och Shakira innan vi tillslut somnade i stora sängen. Första natten som hon sovit hos oss sen hon var typ ett halvår. Så ovant att jag inte visste hur jag skulle få henne att somna på det sättet, och hon visste inte heller hur hon skulle göra...
Det är väl nån utvecklingsfas som hon går igenom, så hon är mer klängig och så. Jag noterade sen att hon håller på att få fem tänder. Samtidigt. Vem skulle inte gnälla över det? Det är hårt att vara bebis.
Lite svårt att vara mamma också, eftersom jag fick 50 cm sovyta på kanten, med båda kidsen tryckta mot mig. Värk i hela kroppen efter helgens strapats, och sen ingen möjlighet att vända mig på hela natten. Vaknade en kvart innan väckarklockan 05.30.
Dålig natt.
Att förklara tid
Jag sitter nu i en stuga i Kläppen och försöker låta bli att vara nervös. Imorgon dags för Vasaloppet.
Igår berättade jag för tjejbarnet att jag skulle åka en skidtävling, och att jag skulle åka jättelångt. Den naturliga följdfrågan blev givetvis; hur långt?
Jag förklarade: på morgonen när du sover och det är mörkt ute så börjar jag åka. Sen när du äter frukost så åker jag fortfarande, och när du tittar på film, och när du äter lunch åker jag, och när lillasyster sover, och när du äter middag åker jag, och när du tittar på en hel film och har lördagsmys med pappa. Och sen, när du ska gå och lägga dig, då har jag (förhoppningsvis) kommit fram.
Sen hisnade jag över hur sjukt lång tid det är. Oj, vad länge, konstaterade även tjejbarnet. Ja jisses.
När tjejbarnet själv får välja...
...blir det rosa finkappa, och två glittriga handväskor, så att hon kan vara sådär "speciellt fin" som hon säger. Så att alla fröknar på pappas lekjobb (dvs öppna förskolan) kan säga åh vad fin du är. Så vickar hon på rumpan när hon går in, svänger med handväskorna, lägger huvudet på sned och ler tjusigt, går ett kort uppvisningsvarv och inväntar komplimangerna som raskt kommer.
Bekräftad som fin. Tjejbarnet som numera gör kaos med morgonrutinerna om hon inte får ha strumpbyxor till dagis för att alla är i tvätten. Som numera har guldglitterskor på dagis varje dag, för annars är hon inte fin. Som tycker att det är det viktigaste av allt, att vara fin.
Hur kunde det bli såhär?!
Hejdå
Hejdå Maja, ses imorrn!
Vab
Alltså, Lillasyster har varit frisk sen hon föddes, tjejbarnet har varit frisk sen lillasyster föddes. Utan undantag, inga dagar hemma från dagis. Typ en dag då tjejbarnet fått stanna hemma pga hosta, eftersom jag ändå varit hemma med lillasyster.
Och nu, för att jag vill jobba, så har de feber hela tiden. Ingen sjukdom annars, bara feber. Vad ska jag behandla då? Hur vet man när de är friska, om de är feberfria i två dagar men likförbannat får feber så fort de kommer till dagis!
Imorgon vabb... Och på fredag skulle jag tro. Måndag, får vi se.
Ny barnvakt
Igår kväll var det barnvaktspremiär för lillasyster. Tjejbarnet har ju barnvaktats många gånger tidigare, och lillasyster även hon, men då bara av släkt och vänner som hon känner. Men nu i och med att vi föräldrar båda jobbar heltid och en hel del helger har vi beslutat oss för att ringa in en bekant 15-årig tjej som får se till kidsen några kvällar i månaden.
Tjejbarnet berättade för alla på dagis att hon minsann skulle ha barnvakt på kvällen, superstolt. Förberedde med att själv poppa popcorn och duka med tända ljus och cocacola. Stunden med barnvakten blev nog i tjejbarnets ögon alldeles för kort, bara nån timme innan läggdags. Men som ögonen tindrade när hon öppnade dörren när hon kom!
Det var ett mycket besviket tjejbarn som på morgonen kom upp och undrade om vi kunde bädda iordning en säng till gästen, och sedan förstog att hon inte ens sovit kvar...
Gällande lillasyster så sov hon sig igenom större delen av barnvaktandet, tills hon hostade sig till en kaskadkräkning över sig själv, säng och och vägg, och Henkan fick komma hem och styra upp läget. Barnvakten dock iskall och presenterade en ren och ombytt unge då han kom, ingen panik. Det är förtroendeingivande och lovande inför nästa gång.
Lite sammanhang
Lite mer om förskolan:
Fina pedagoger, varmt bemötande.
Mina mest konkreta klagomål åtgärdade. Det finns nu en ladugård till djuren. Lite kastruller till spisen som inte är igentejpad längre (men flyttad till ett annat rum där de inte är när de är så många barn, skönt så de inte bankar varandras fingrar).
Lillasyster nöjd och glad alla dagar. Studsar entusiastiskt upp och ner i hallen när jag tråcklar ut henne ur overallen. Kryper glatt in till fröknar och barn och hinner sällan säga hejdå. Vinkar lite förstrött vid hämtning, men visar inget intresse för att närhetstörstande och ängsligt kasta sig över oss föräldrar. Vill helst inte gå hem.
Jag måste på sikt ta upp det med ledningen att det är åt helvete med resurser, pengar och personal. Jag misstänker att de vet om det och att svaret blir att det är budget och politiker som styr. Men nåt måste man ju säga ändå.
Tristess och frustration
Jag sitter på jobbet nu. Och det är så skönt. Så skönt att lämna huset, träffa andra människor, få lite frisk luft (nåja, inte inne på sjukhuset direkt, men väl på väg hit) och bara slippa sjukdom. Familjen har varit sjuka sen i lördags. Kräkningar för tjejbarnets del börjades det med i torsdags, vi ignorerade och for mot Stockholm med dålig framgång som tidigare nämnts. Tur i oturen att vi inte kom iväg till storstan, för nån sextioårsfest eller översovning hos kusiner hade det inte blivit ändå, då alla uom jag sov sig igenom lördagen med feber. Sen fortsatte det till och från, hela denna vecka. Jobbigast för Henkan som är vuxen och lider mer av febern, mindre jobbigt för lillasyster som tjoade sig igenom 39 graders feber men powernappade oftare och längre än vanligt. Tjejbarnet stundtals ynklig men mestadels nöjd över att få titta på film hela dagarna och slippa gå ut.
Ett tappert försök med dagis på tisdagen, men efter en halvtimme ringdes tjejbarnet hem igen med feber. Trist tyckte jag som jobbat natt och ville sova en stund. Tjejbarnet var nog inte helt kurant ändå, för hon sov några timmar med mig mitt på dagen.
Frustration! Jag blir galen på att bara vara inne. Har inte hjärta att lämna Henkan som är sjuk med två sjuka barn. Vill inte heller lämna Henkan som är sjuk med två friska barn heller, det är nästan jobbigare. Så jag har varit inne.
På en vecka har vi gjort INGENTING. Jag klättrar på väggarna. Jag blir tokig. Längtar ut till snö och sol.
Njuter av tre nätter på jobbet.
