Jag ger mig!
Varje gång jag entusiastiskt packar väskan och drar med familjen ut på utflykt så undrar jag hur jag kunnat gifta mig med en så totalt ofriluftsintresserad herre som tjejbarnets pappa, och därmed avla fram ett helt ofriluftsintresserat barn.
Jag försöker göra roligt. Tjejbarnet började gråta efter en stund i bilen. Ville inte åka pulka, ville vara inne. Nåja, hon kommer nog igång när hon ser alla andra barn pulkandes tänker jag. Men icke.
Tjejbarnet gick uppför pulkabacken vid Jan Gullik, satte sig vid brasan som eldats igång, och vägrade sen att åka. Klämde oentusiastiskt i sig en korv. Blev mer och mer ledsen, klart det blir kallt av att sitta still. Jag pulkade och försökte dra med ungen, men icke. Jag ville värma henne i filt, hon vägrade. Ville inte ha lussebulle. I mitt eller Anitas knä satt hon och snyftade med mina vantar på tills jag efter en stund insåg att det inte blir bättre. Då går vi tillbaka till bilen, tjejbarnet gråter hela vägen (kallt och läskig nerförsbacke).
Väl hemma, under en filt i soffan, med en film, snoret rinnandes och fortfarande hulkande med tårar i ansiktet serverar jag henne varm choklad. Som var för varm. Katastrof, hon bränner sig i munnen (den var inte så varm, men hon tyckte det), och bryter samman totalt.
Nu är allt väl, nån timme senare.
Jag ger mig. Nästa utflykt får bli sent i vår...
Men Milo då?
Jo, hon har följt med, hoppat runt i tusen välvilliga famnar som sett till att hon roats och att mor och far kunnat äta och prata ostört långa stunder på gästabuden.
Hon har sett sig omkring, nöjd och intresserad. Sovit lite här och där. Skrikit lite argt ibland då det blivit för mycket, och då nöjt sig med att ligga med morsan i ett tyst rum och få lite egentid.
Hon fick också julklappar. Verkar uppskatta en liten giraffskallra samt en bebisleksak med sugkopp som kan stå på golvet framför henne när hon ligger på mage och lattjar.
Julen
Det är väl inte mer än rätt att pausa lite från bloggandet över storhelgerna, man måste ju hinna umgås med kidsen! Och resten av släkten ska ju umgås med de också!
Tjejbarnet verkar vara nöjd med julen, tycker det är tråkigt hemma nu då det inte finns nån att leka med, hon har varit rätt bortskämd på den fronten senaste veckan...
Några dagar innan jul kom mormor, Leena, Jimmy och morfar. Granen inköptes och kläddes, mat lagades och de sista julklapparna inhandlades. Julafton var kall och vacker, snölyktor utanför huset, god mat (tjejbarnet åt mest fårfiol, innan maten serverats), tomte som ropats in från gatan, och så julklappar förståss!
Bästa klapparna om jag får gissa: fuskBarbie med anorexiben och blå prinsessklänning, begagnade MyLittlePonyhästar (som hon fick innan jul), spökklänning. Det är de hon lekt mest med.
Juldagen förflyttade vi oss sextio mil söderut och avnjöt ojulig middag hos andra halvan av släkten, pappas syskon med familjer, och så farmor och farfar. Tjejbarnet hoppade omkring i Jacks säng och stojade utan läggtid, vilket resulterade i att hon stannade uppe till 23.30... En halvtimme senare än morsan!
Så annandagen och tio mil norrut, till Norrtälje och firande hos gammelmormor och mostrar och sysslingar. Tjejbarnet fann en vän i sysslingen John och hoppade naken i sängar även på detta kalas.
Dagen efter det for vi tretti mil norrut till Harmånger och familjen Bernmyr för pizzamiddag och spa-bad. Även här fanns lekkamrater, Tuva tre år och Milla fem. Ösigt! Här fick man dock inte hoppa i sängen. Svårt det där med olika regler, tjejbarnet hoppade ändå! När hon fick en tillsägelse av Tuva och Millas mamma kontrade tjejbarnet med "jag hoppar visst i sängen, som Pippi Långstrump!".
Haha, vi har tagit din säng pappa!
Haha, vi har tagit din säng pappa!
Julfinaste kidsen!
Julfinaste kidsen!
Julfint ute!
Julfint ute!
Powernap in da house!
Powernap in da house!
Det största paketet
Milo fick det största paketet, tjejbarnet hjälper givetvis till att öppna!
Gympauppvisningen
Klockan elva skulle barnen träna en gång på det de skulle göra. Inte så krångligt, två varv var det, med kullerbytta på mattan och så studsa lite på en satsbräda och ta sig över en plint. Träna var inte alls intressant, tjejbarnet strosade omkring och tittade på vad de större gymnasterna gjorde.
Så blev det rast, tjejbarnet fick lite käk och rymde sedan iväg i folkvimlet. Jag vaktade även tjejbarnets kompis Lisa och ammade samtidigt, så det var svårt att springa efter. Hittar så tjejbarnet lagom för att se henne ramla nedför en träramp som kidsen hade som kana. Inte bra med tårar strax innan uppvisningen...
Klockan tolv beger sig barnen ner i källargångarna med ledarna för att ställa upp inför defileringen (alla går in på salsgolvet med flaggor och i raka led, presentation liksom). Tjejbarnets trupp kommer sist eftersom de är minst. De börjar gå in. Mitt på golvet råkar tjejbarnet gå lite åt fel håll, och märker inte att resten av tjejerna fortsätter framåt. Hon står ensam och ser sig omkring. Går några steg. Tittar lite till. En halv minut kanske, helt ensam, mitt på gympasalsgolvet inför en publik på ett par hundra pers. Tillslut förbarmar sig en mamma över henne och leder henne rätt (Jag själv satt högst upp på läktaren, och hade Milo, och svårt att rädda henne därmed).
Så var det dags för själva uppvisningen. Tjejbarnets trupp är först. Alla går in och börjar gymnastiserandet. Tjejbarnet ställer sig mitt på golvet igen, tittar upp mot publiken och letar efter mig. Jag går ner och sätter mig vid sidan av golvet och beskådar resten av uppvisningen med tjejbarnet vid min sida. Hon ville inte vara med.
Till att börja med så tyckte jag att hon var förbaskat söt, iklädd tomtedräkt, att det var kul att hon gick sin egen väg. Vill man inte vara med så måste man ju inte. Hon agerade ungefär som hennes käre far alltid har gjort då han utsatts för idrott, med totalt ointresse.
Men ju mer man analyserar filmsnutten jag har på tjejbarnet mitt på golvet, desto mer ser jag de unga ledarnas bristande förmåga att engagera kidsen (läs tjejbarnet). En av ledartjejerna ser att tjejbarnet viker av under defileringen, men fångar inte upp henne. Ingen av tjejerna hämtar sedan tillbaka tjejbarnet då de märker att hon står där. Jag tror att det var där det gick fel, tjejbarnet var vilsen mitt i alltihopa och hade ingen trygghet i ledarna och gruppen. Så när de skulle uppvisa så ville hon till mig där tryggheten fanns. Hon fann ingen glädje i showen, för ledarna kan inte ge det till tjejerna, de är själva för osäkra. Hoppas på bättring till nästa år.
Tjejbarnet vill hursomhelst fortsätta med gympa. Det var hon noga med att påpeka efteråt.
Mamma, titta i min näsa!
"Mamma, titta i min näsa!" säger tjejbarnet som sitter och äter popcorn. Jag svarar oroat: "lilla barn, har du stoppat ett popcorn i näsan?" "Neej det har jag inte svarar barnet, bara en popcornkärna!" Jamen så bra då...
En prinslins
Nu är du en liten prinslins sjunger tjejbarnet och dansar runt stackars lillasyster.
Ett klättermonster
Lilla monstret vägrar komma ner från monstersnöhögen. Först var det roligt, nu en kvart senare tycker jag inte längre att det är så kul. Lilla monstret har inte tröttnat det minsta!
Lucian
Eftersom personalen (vissa av dem) tycker att det är lite besvärligt med luciatåg för så små barn (de är 2-5 år ungefär) så blir det inget luciatåg. Nog tycker jag att man borde kunna organisera så att ungarna står still och sjunger ett par sånger för föräldrarna, det borde de grejja. Tycker faktiskt att det är lite trist att personalen inte orkar ro ihop nåt sånt. Jag tror barnen skulle uppskatta det, och så får de lära sig att framträda lite, att stå still, och så får de faktiskt visa upp julsångerna som de tränat på i tre veckor och som man fått höra små stycken av hemma. Det är inte hela världen om det är svårt att få de att hålla samman, om en unge vill ligga på golvet, eller tre ungar vill sitta i mammas knä, eller stå och vinka, eller vadsomhelst, vi tycker ju att de är fina ändå! Man förväntar sig liksom inte Adolf Fredriks musikklasser...
Nåja, barnen styrde upp luciatåget själva. Tre tjejer i 5-årsåldern drog igång det, och sen hakade de andra på. två tredjedelar av två dagisavdelningar svansade runt i ett långt tåg där det knuffades och buffades och sjöngs vackert. Stortjejerna styrde med järnhand stundtals, så att de små skulle förstå hur man gjorde. Det blev ett mycket kaotiskt luciatåg, men kul att titta på. Ungarna var mäkta nöjda!
Det är förövrigt rätt så knepigt att ta snygga bilder i skum mysbelysning, så det här var det bästa jag kunde åstadkomma...
Pepp inför morgondagen
Milo ska väl pyntas på nå vis hon med, får se vad jag kan hitta på.
Jag har också tagit reda på att SVT visar Lussefirande på SVT-play på morgonkvisten. Det blir bra för oss som inte har nå TV!
En härlig morgon
Jag slängde ut henne ur köket och tjejbarnet bröt ihop, gick snyftande uppför trappan och kröp ner i vår säng. Så hördes under täcket uppriktiga "Förlåååt mamma. Förlååååt mamma!".
Då blev vi kompisar igen och hon fick yoghurt.
Vuxenpoäng
Man förlorar några vuxenpoäng om man medan man dukar av middagen sjunger olika sånger med vissa ord utbytta till bajs och treåringen i familjen säger ifrån på skarpen: "Mamma och pappa, ni är inga bra föräldrar!".
Det där med prinsessor
Idag väcktes jag av små rop från tjejbarnets rum:
Mamma! Det är morgon nu i mitt rum! Lilla prinsessan har sovit gott!
Det går väk över tänker jag, hon kan ju inte gärna vara prinsessa tills hon är tonåring...
Retrobebis
Retrobebis chillar i frottédress från tidigt 80-tal.
Dagens outfit:
Dagens outfit: rosa jeans, sommartunika, för liten jacka, glitterscarf, tiara som halsband, ryggsäcken helt fel påsatt, samt prinsessparaplyet. Tjejbarnet har inget till övers för det där med genustänk, rosa och glitter is the shit!
Ibland är det lite jobbigt med storasyskon...
Ibland är det lite jobbigt med storasyskon tror jag. "Men hon tycker det är sååå mysigt" hävdar tjejbarnet!
Piraten
Jag har närt en pirat vid min barm! Låt mig presentera Kapten Snor!
