tjejbarnet

Och så, i all semesterstress där allt ska hinnas med: Glädjen i att få spendera två veckor med sin lillasyster, tillika barnens moster, och morbror Matty, och kusin Elliot-Maisey. Och morbror Jimmu, mormor och morfar, och tantfaster Leena. Och faster Fiffi och Nicklas och tjejbarnets älskade kusiner Jack och Lo, och farmor Kakan. Fina gudföräldrarna Cissi och Fredrik med kids. Och alla de andra fantastiska människor som spenderade midsommarhelgen hos oss på landet.

Glädjen i att ha flera besök hos härliga människor kvar att klämma in på semestern, farfar på (eller i?) Marö, gammelmormors kalas i Roslagen, mer kusinhäng. Att känna så många som vi vill vara med så länge, som vi längtar så till. Det är inte så att man behöver ha tråkigt direkt!

Prestationsångesten. Känslan av att inte räcka till. Att de få grejer jag tänkt klämma in på semesterveckorna plötsligt blir överväldigande många, och de kvarvarande lediga dagarna alldeles för få. Trots att vi bara är halvvägs.

För barnens del: resa till Astrid Lindgrens värld, kort paddeltur med övernattning, häng på landet med granntjejerna, och så hade jag ju tänkt att vi skulle vara några dagar hemma hos oss på semestern också, träffa vännerna hemma också.

För mig: träffa några vänner, hänga på brorsans balkong, parkhäng, läsa några sidor i nån bok (hittills hunnit med två sidor förord i en extremt lättläst Gardell-bok). Och så, visst fan, mormor fyller ju åttio, och det var ju sista helgen på semestern, så då hinner vi ju inte vara hemma en enda sekund av semestern utan kommer sånafall hem på söndag kväll om två veckor och så börja jobba på måndagen. Inte ens en sekund semestertid hemma. Absurt.

Det verkar som om lillasysters hjärna varit fullt sysselsatt med att lära sig att gå i över ett halvår. Utvecklingen i övrigt har stått blick still. Inga ord har sagts, och ordförståelsen har varit överlag riktigt skruttig. Men, se vad det rullar på nu! Inget snack om saken, hon fattar ju vad man säger! Hon kommer ihåg saker vi sagt och gjort, kan följa uppmaningar, skojar, dansar, apar sig för lill-kusinen, håller koll på vems skor som är vems (ganska många denna midsommar med femtielva gäster på landet), drar i handen och visar vad hon vill, och ibland gör hon tillochmed tappra försök att härma ljud och låta lite själv. En liten person helt plötsligt och inte längre en bebis.

En liten person som jag längtat så efter att få lära känna. Som allra mest gillar att vara utomhus, tycker om bollar, jagar fåglar, avskyr kokt morot, har en favoritmjukiskanin men som tycker många andra mjukisar är läskiga, som gillar kameler, valar, kan morra som en varg, klappa lill-kusinen snällt om hon gråter, säga mamma och pappa och enstaka gånger annat också, som gillar mössor och vantar, och som älskar alla.

Hopp framåt i utvecklingen är fantastiska!

Efter ett småhängigt dygn visar lillasyster upp först en, sedan två, påssjukesvullna kinder. Inte påssjuka säger rådgivarna på 1177, betryggande. Ostrategiskt med falsk påssjuka dock en dag som denna, dagen innan midsommarafton då det ska komma femtielva gäster varav minst en liten bebis. Lite feber, lite kinkig, men annars ok.

Bortsett från att hon inte ser klok ut. Och att det kommer vara över 30 pers här på landet imorrn. Ostrategiskt, som sagt...

Nyfrissad teaterapa på tur i stan. Allt är spännande för en lantis; tunnelbana, broar, folk, affärer, bilar, trafikljus, alles!

Sommarlov i veckorna fyra, med släkt och vänner i södern. Fantastiskt skönt. Barnen omfamnar alla utan större knussel, oblyga inför att ses igen trots allt för lång tid mellan varje möte. Min barndoms sommarlov var tio veckor långa, tjejerna får fyra veckor nu, men de känns som en evighet!

Henkan fyllde 33 år idag. Det blev vardagsmiddag i sällskap med familjen Berg, och så tårta förståss. Tjejerna pyntade tårtan med daim och syrener, och slukade den raskt därefter.

Kusin Jack fyller också år, tjejbarnet var först pepp att ringa och gratta, men backade ur i sista sekund. Det är läskigt att prata med nån i telefon som man inte sett på länge... Får bli ett grattis om några dagar.

Semester inträder på fredag kväll. Då åker vi ner till Stockholm och sen landet. Som jag längtar! Tjejbarnet har inte börjat peppa än men kommer vara ordentligt exalterad på fredag kväll.

Imorgon intensivpackning, allt ska vara klart för avfärd fredag kväll efter mitt arbetspass till 21.30. Då kör vi söderut.

Finpyntet

En till bild från häromdagen, som jag skulle visa er, men som inte gick att ladda upp:

Att få barnen att se söta ut och titta in i kameran samtidigt är en enorm utmaning. Jag överdriver inte om jag säger att jag tog trettio bilder för att få denna:

"Men mamma, jag skulle ju bara göra lite fint!"

Tjejbarnet insåg att det inte var nån ide att neka när hon klottrat dit namnet på toadörrn...

Efter tre jobbnätter avnjuter jag nu frukost i sällskap med lilla pyamasbarnet. Barn iklädda pyamas måste ju vara typ det gulligaste som finns. Det är synd att inte tjejbarnet är nån pyamasfantast utan bara vill sova naken. Inte lika gulligt.

Lilla pyamasbarnet donar med frukosten: