tjejbarnet

Ordförståelsen är mycket bättre skulle jag vilja hävda. Hon förstår det mesta vi säger, och verkar höra bra. Men hon är inte ett dugg intresserad av att härma ljud och lära sig att säga ord. Visst har hon utvecklats verbalt, och säger en hel del ord, men det är ingen revolution som pågår. Orden sätts inte ihop till meningar, och få ord är förståeliga för utomstående.

Hon är en hejjare på att peka och vifta och få folk att förstå vad hon menar ändå. Men det är som att hon inte kopplar att man vinner nåt på att prata med varandra. Hon ser liksom inte att det är kul att göra som andra, att härma. Ser hon en ko så heter den inte "ko" eller ens "mu", utan "bä". Hur mycket vi än tittar i böcker eller leker med leksaker, eller passerar ett gäng kor i hagen, så heter de fortfarande "bä". Liksom på pin kiv.

Det som gått mest framåt är att hon sjunger och låter för sig själv. Hon springer genom rummen och skriker ibland, bara för att det är roligt (och låter kul?). Det gjorde hon inte innan operationen, hon har ju alltid varit ett tyst barn. Och att hon visar intresse för böcker, vi kan titta i böcker i säkert tio minuter innan hon tröttnar, det är fantastiskt roligt!

Det var ett ganska ynkligt tjejbarn som på torsdagsmorgonen konstaterades ha halsfluss. Gula varhärdar i halsen gjorde att tjejbarnet totalt på hela dagen drack 0,5 dl mjölk och åt 0,5 dl glass. Ynk. Och dessutom förstod hon ju att det där med leksaksdag var ju bara att glömma. Stor sorg.

Efter ett kvällsbesök på vårdcentralen, konstaterade streptokocker, ett gäng olika medusiner, en fredag dag utan att flytta sig från soffan, med minst fem långfilmer genomjobbade, så mäktade hon tillslut, efter alvedon och Ipren, med att skapa tusen teckningar med stort engagemang.

Idag är hon så pigg att hon har börjat bråka extremt mycket med mig och lillasyster, i sann trotsig sexåringsanda.