tjejbarnet

Nu har mor och far införskaffat en ny matstol till tjejbarnet. En stol för större barn. Eller iallafall något större barn. Den är hög så hon når opp, men den är lätt att trilla av, nämligen så har den inga sidor eller bälten eller annat som håller fast, utan är en vanlig stol med lååånga ben. Hon kan klättra upp i den själv, och förhoppningsvis klättra ner även. Det är klättrandet som är det viktiga, för den stol hon har haft kan man varken klättra i eller ur själv, bara hoppa/ramla ur. Och det vill vi ju inte att tjejbarnet ska göra. Så hon får lära sig att sitta still.
Dags att växa upp lite.

Att leka med Loke är inte alltid lätt fick tjejbarnet erfara denna afton. Playdate och middag i Farsta. Loke är tvåochetthalvt år och således bestämmer han över tjejbarnet. Loke är även ganska förtjust i sina leksaker och delar inte gärna med sig. Han tycker om att tala om för tjejbarnet vilka regler som gäller hemma hos honom, och med all rätt, tjejbarnet är ju liten och vill gärna tafsa på allt, och det får man ju inte.

Barnen hade en ordväxling som var så himla söt, och så tänkte jag att jag borde skriva ner vad de sa så att jag kan skriva det i bloggen. Men jag var fattig på penna och papper och tänkte att mitt minne är gott. Det var det inte. Har nu lärt mig läxan, bra bloggidéer ska skrivas ner då man kommer på dom, annars flyger de sin kos.

Efter ett par timmars lekande så hämtade tjejbarnet sin jacka och sa "hem". Detta var strax efter att hon legat still på golvet några omgångar med Lokes docknapp i munnen. Innan vi hann iväg blev det totalt trötthetssammanbrott i en liten skrikande hög av gele på golvet. Det enda som hjälpte var att gå. Hem.

Så fort vi kom utanför och tjejbarnet såg en katt blev livet bra igen. Sen somnade hon i bilen innan vi hunnit lämna Farsta.

Tio i nio gick vi hemifrån, tjejbarnet och jag. Pratade lite om kompisarna på dagis, och om fröknarna. Plockade kottar och stenar på vägen. Kastade lite med bollen. Tittade på fontänen. Sprang efter en hund (och blev lite ledsna då den sprang iväg). Hälsade muntert på alla vi mötte. När tjejbarnet blev lite trött i fötterna bar jag henne sista biten. In på dagis, säga hej till alla. Lämnade bollen i hyllan utan tjafs. Flera andra barn grät (det var ju prick kl 9 då det kommer många på en gång) men tjejbarnet tittade sig lugnt omkring. Så föreslår en av fröknarna att de ska lyssna på musik. Tjejbarnet vinkar hejdå till mig, går så in och sätter sig på sin plats på mattan, med händerna i knät och tittar förväntansfullt på fröken.

Jag går hem, och vet att tjejbarnet har det bra på dagis.

Dåligt med inspiration för skrivandet, så det blir bilder. På tjejbarnet som vårstädar fint i hallen.









Å så fint det blir!

"Bebis, gattogatt" säger tjejbarnet och klappar dockan hårt på magen. Sen sträcker hon ut täcket ordentligt över dockan, så långt små tjejbarnsarmar räcker, och klappar sedan hårt (men kärleksfullt) på dockan igen. Vinkar lite till dockan som nu är täckt av ett docktäcke prydligt utslätat. Gattogatt!

Idag blev det häng med pappa hela dagen. Själv låg jag och sov efter en natts hårt arbete. Till klockan 17.30! Soft. Pappa och tjejbarn var ute och lekte, och hemma hos Jack på playdate. När de kom hem vid 18-tiden märktes det direkt att det varit nyttigt med lite pappatid, tjejbarnet kastade sig inte över mamma direkt då dörren öppnades, lekte själv utan mammighet och vinkade hejdå utan tårar då mamma gick och handlade. No worries.

Jobbar lite mera nu. Pappa och tjejbarn sover.

Det är inte det lättaste att lära sig att hoppa. Tjejbarnet liksom greppar konceptet, men rent fysiskt så är det värre. Knixa med benen går bra, hon ser ju att andra gör så och att de då lyfter från marken. Men hon lyfter inte en millimeter från marken, ens med en fot i taget. Om hon står högt på en stol, så förstår hon att hopp-konceptet betyder att man tar sig ner från stolen väldigt snabbt och att någon måste fånga, men rent fysiskt så blir det mest som att hennes ben viker sig och hon segnar rakt ner.

Men idag, så skedde ett genombrott. Uppe på pallen stog tjejbarnet, tjoade "Hoppa!" och kastade sig sedan framåt med nån form av avstamp, och drog så upp benen under sig i luften.

Och ett avstamp är ju så mycket effektivare än att falla ihop som en slapp manet!

Hur tidigt kan tvångssyndrom uppenbara sig? Är tjejbarnet lite tokig? Hursomhelst så vägrar hon att gå på dom smårutiga stenarna på Sibeliusgången på väg till dagis. Endast de storrutiga plattorna duger. Om det inte är så att hon får korsa de smårutiga snabbt för att nå något spännande. Att promenera på dom är helt uteslutet.

Några få pics från fjällfesten (Ok, de finns på min fejja även, men alla har kanske inte tillträde dit):

Tjejbarnet laddar i husbilen innan vi ger oss ut i vintern. Viktigt med rätt kost för att klara det hårda fjällklimatet, kall pannkaka står man sig på!


Något senare stuvas tjejbarnet ner i pulkan, under de ljudligaste protesterna någonsin. Det röcker med att hon ser pulkan för att förstå vad som är på g och börjar säga Nej pulka, nej pulka... Undrar vad det är som är så hemskt? Hon var neggopeggo redan innan hon provat.

(Här har hon somnat som tur är. Hon hade bättre utsikt då hon var vaken.)

Så bär det av ut på fjället. Nice va?


Vi siktar på mer pulka nästa år i Björkliden. Tjoho!

Tror att det kanske blev lite för mycket för tjejbarnet idag. Efter att ha varit sjuk en vecka och hemma med mamma 24-7, och därefter intensivumgåtts en helg med mormor och morfar på det, så var det nog en chock att komma tillbaka till vardagen. Imorse dagislämning kl 9, utan några större besvär. Hämtning kl 15, så lek i Akalla by med moster Annie (!) och sen hem till fiskbullar och mer lek. Pappa kom hem och ville leka (har ju inte fått göra det på tusen år) och då blev det för mycket. Stackars pappa. Han fick knappt titta på tjejbarnet (men en puss kunde hon iaf bjuda på) utan att hon ormade och ville till mamma. Så förflöt enochenhalv timme av extrem mammighet och sammanbrott på golvet så fort något gick henne emot. Hon som aldrig får några allvarligare utbrott bara skrek och krumbuktade.

Tror att tjejbarnet behöver lite downtime med pappa i all enkelhet. Hemma i lägenheten utan nå överdrivna stimuli. Det har varit mycket intryck att ta in på en vecka.

Tjejbarnet tog sig i kragen efter sjukligheten och for till Storulvån på semester. I Storulvån finns det typ ingen tillgång till täckning för vare sig mobil eller bredband, så bloggandet har fått steppa tilbaka till förmån för skidande, pulkande, lekande och annat nice. För mycket att orda om egentligen, och en bild säger ju mer än tusen ord, så. Bilderna sitter däremot till största delen i morfars kamera. Så de kommer sen.

Hela helgen har tjejbarnet fått ALL uppmärksamhet. Kolla på mig! Kollakollakolla!


Tjejbarnet slår klackarna i taket.


Utomhusbilder kommer såsmåningom!

Nu sticker tjejbarnet till fjälls med mamma och mormor och morfar. Vi ska alla skida och pulka och sola och äta gott och bo i husbil över helgen. Vi håller tummarna för att magen håller. Strax åker vi! Tjejbarnet ska skolas in till äkta snöälskare.

Kräkningarna igår kan eventuellt ha förvärrats en del av vad mamma stoppade i tjejbarnet, som pappa försynt påpekade. Mamma igår morse tänkte vara snäll och tänkte; ge tjejbarnet vad hon vill ha, bara hon äter! Så när tjejbarnet tiggde om köttbullar och jos och glass så fick hon det. Så här i efterhand så kan man konstatera att det kanske inte var så genomtänkt. Men hon verkade ju så pigg?! Då får man väl äta vadsomhelst?

Tur att mamma som är utbildad i sånt här med sjukdomar ger tjejbarnet mejeriprodukter, kött och sur jos, precis vad magen behöver! Sopa.

Efter att tjejbarnet först varit typ frisk hela morgonen så blev hon drastiskt sämre vid lunchtid. Kaskadkräktes i sömnen, vaknade skrikandes och ormandes i smärta, och därefter världens ynkligaste nyduschade bebis invirad i en handduk medan mor svabbade golv och tvättade lakan, täcken och handdukar. Hon bara låg alldeles platt på magen, gråblek och tittade trött med halvslutna ögon. Så krampade det till i magen igen, hon skrek och kräktes. Några gånger. Mor fick nog.

Efter att ha läst lite om kräksjukor på webben konstaterades att expertisen råder till besök på akuten. Tjejbarnet prickade in alla punkter för detta: Slö och håglös -check, kräkningar mer än 3 dagar utan förbättring -check, ont -check, inget kiss på 7 timmar -check, vill inte dricka -check, får inte behålla någon vätska eller föda -check.

På väg till akuten livade hon upp sig lite, och då vi knallade in på Astrid Lindgrens så fanns det ju så mycket kul att titta på, så hon blev genast mkt friskare. Pappa slöt upp på hemväg från skolan, och det var ju också kul. Väl inne hos doktorn var tjejbarnet en solstråle som tiggde nappar (doktorn hade en likadan burk för sina klistermärken som dom har för nappar på dagis) och småpratade. Typiskt va?

Så satt vi i väntrummet igen i 45 minuter, med vätskeersättning och en liten spruta att tvångsmata med var 5e minut. Första sprutan protesterade hon mot å det bestämdaste, men vande sig allt eftersom och ville tillslut ha mer. Och pigg som en mört. Vi sa tack och hej och gick hem så fort hon kissat och doktorn därmed kunde se att kroppsfunktionerna fungerade. Hon klämde till och med ut ett litet bajs som var av en fastare modell än de senaste dagarnas elände.

Aftonen har sedan förlöpt utan incidenter, och tjejbarnet sover nu på en ren kudde utan spyor i håret. Tänk så bra det kan vara att gå till doktorn. Dom gjorde ingenting, och sa ingenting jag inte redan kunnat lista ut på internet, men de var trevliga och lyssnade, och vi var hemma inom 2ochenhalv timme. På vägen ut från sjukan så började tjejbarnet tjata om bolle (köttbulle), inget fel på aptiten inte!
Great success!

Tjejbarnets kräks har övergått till äckelbajsande tusen gånger om dagen. Jag besparar er detaljerna.
VAB från jobbet idag, så även imorgon. Godnatt.

Nuförtin blir det en del inlägg om tjejbarnets uttrycksförmåga. Givetvis, det är det hon är bäst på, och det är ju så kul att höra hennes tankar, och förstå. Hon börjar liksom bli en riktig person. Här följer så mer om tjejbarnets prat:

Nu har hon haft kräkningar i över 2 dygn. Idag bara två kräks, men hon har sovit i stort sett hela dagen och bara fått i sig 3 flaskor vätskeersättning och en halv flaska välling. Men på kvällskvisten då jag kom hem från jobbet så började hon pigga på sig, lekte lite, och gick tillslut ut i köket och krävde "äta". Jag frågade då tjejbarnet om hon ville ha köttfärslimpa, och pekade på ugnen, varav hon svarade ja. Nja, tänkte jag, köttfärslimpa med bacon kanske inte är det bästa att börja med, vi tar filmjölk istället. Vill du ha fil? frågade jag, tjejbarnet svarade ivrigt jakande.

Så får hon fil. Hon äter ett par skedar, fint med skeden utan att spilla. Tittar så surt och uppfordrande på mig och gastar "Ytt!" och pekar mot diskbänken. Jag fattar inte ett smack, vad fan är Ytt? Ytt, ytt, ytt, tjejbarnet ger sig inte. Jag pekar och gissar. Allt är fel. Tjejbarnet är på gränsen till tårar. Hon ger sig inte, vill ha ytt. Så kommer jag påt! För en halvtimme sedan hällde jag ju upp en refillkorv med sylt i en burk, inom synhåll för uppmärksam unge. Fram med sylten, i med en klick i filen, och tjejbarnet skiner upp. Så slevar hon i sig sin första portion mat sen lördags. Sen håller hon upp tallriken och säger att hon vill ha mer. Helt klart på bättringsvägen.

Undrars om det är jag som, efter en vecka i calicimyset på jobbet, dragit hem vinterkräksjukan till tjejbarnet. Igår efter att ha åkt nästan hela vägen till landet så hördes det ett hostande/hulkande från baksätet. Strax spred sig en oangenäm doft. Det var kräks över hela barnet, hela stolen, och halva sätet. Attans. Då vi kom fram och tittade in i baksätet möttes blicken av ett ynkligt tjejbarn indränkt i äcklighet, som tittade ledset på mor och far. Det blev direkt in i duschen.

Så fortlöpte helgen.

Efter några timmar var alla kläder givetvis oanvändbara, och tjejbarnet knatade omkring (emellan kräkset var hon munter) iklädd mormors t-tröja med morfars senilsnöre till glasögonen som skärp, mkt tjusigt.

Idag var hon inte så munter mellan kräkningarna, snarare som en urvriden trasa som bara slappt och ledset såg sig omkring under de korta vakna stunderna.

Nu har hon fått vätskeersättning och en halv flaska välling, och känns som hon är på bättringsvägen.
Pappa VAB:ar imorrn.

Tjejbarnet smyger upp tidigttidigt, 20 i sex. Mamma och pappa sover, lyssnar med ett öra då små nakna fötter tassar (nåja, mer stapplar med tjejbarnets motorik) ut i köket. Så börjar tjejbarnet kommentera vad hon gör, som för att underlätta för mor och far att hålla koll utan att stiga upp. Dessa muntra utrop följer så:

Titta! Påckägg!
Tol!
Lättra!
Ooj!
Lamla!

Tjejbarnet har alltså spanat in påskägget på fönsterbrädan, dragit dit stolen, klättrat upp, njutit av bedriften i 3 sekunder, därefter tappat påskägget i golvet.

Mamma kommer upp och vaktar, små tjejbarn får inte klättra fritt hur mycket som helst i köket...

Dags att liva upp bloggen med lite bilder ur arkivet, denna gång på sov-tema:

1.) Tjejbarnet sover på bensinmack.


2.) Tjejbarnet har somnat ifrån blockflöjtandet.


3.) Tjejbarnet i vanlig sovställning i egna sängen.

(Observera att huvudkudden är till vänster på bilden, och fotändan alltså till höger.)

Oftast när pappa lämnar på dagis vinkar tjejbarnet hejdå och knallar glatt in till kompisarna och leker. När mamma lämnar gråter hon hjärtskärande och ropar efter mamma. Men ibland så är det annorlunda, inte ofta, men det händer. Då tjejbarnet gråter när pappa lämnar, fäller tårar för att hon hellre vill vara hemma med pappa än bli lämnad på dagis, då blir mamma glad.

Tänk att man kan bli så lycklig av att få sovmorgon. Tjejbarnet sov till KVART ÖVER ÅTTA idag. Fatta vicken grej! Jag behövde inte gå upp innan soluppgången, I love it!

Efter uppvaknandet småpratade tjejbarnet en stund, frågade efter pippin, och katten, och pappa, och mormor, och mat, och annat viktigt. En egen liten konversation, utan att jag frågade henne om nånting. Jag fick liksom en inblick i vad hennes hjärna tänkte på morgonkvisten, eftersom hon hade ord att uttrycka sig.

Mest fantastiskt tycker jag det var att hon frågade efter katten, och letade efter den där matskålen brukade stå. I somras, det är 8 månader sedan! Halva hennes liv! Det kan ju förståss ha varit en slump, men det är frestande att tro att hon faktiskt minns var katten brukade sitta och äta.

Glömde ju skriva själva poängen med inlägget häromdagen.

På kvällen då vi kom hem och tjejbarnet bytte om konstaterades att blöjan var bakochfram. Inte för att det gör så värst mycket, men det kan ju tyckas vara enkelt, att den sida det står "back" på ska vara bak...

Tjejbarnet fortsätter påskfirandet med påckägg och glycklyg. Det tycker hon om. Inatt vaktas hon av mormor och morfar och Leena. Två nya påckägg har hon fått, med nyttiga saker som kläder och strumpor. Och en söt liten fågel som kvittrar. Förhoppningsvis har hon haft en skojjig dag i vårsolen på landet, vad vet jag, jag har arbetat.

På förmiddagen vet jag iallafall att hon hade roligt. Mest gick hon omkring i gräset med dockvagnen hit och dit. Helst ville hon köra nerför stentrappan mot sjön, eller nerför muren till källartrappen. Det fick hon inte. Mormor sa nej. Det måste varit en hemsk upplevelse, att mormor drar gränser och sätter ner foten! Mormor som alltid bjuder på glass och hallon och mjölk och annat smarrigt, gör plötsligt helt om och förstör det roliga! Tjejbarnet är iallafall inte långsint utan nöjde sig snart med en lite mindre trappa, men inte utan att först bryta samman och illvråla och snora en stund.

Imorgon fortsätter påskandet. Kanske fler ägg till tjejbarnet?

Eller, grattis på påsken, som var frasen jag hälsades med då jag anlände hos tjejbarnets farmor för påsklunch. Nåt ska man ju önska varandra. Egentligen kanske det är lite tidigt att önska glad påsk, man borde väl liksom vara ledsen för att Jesus snart är död (igen) och inte glad förrns han är uppstånden (igen)? Vilket väl är på söndag. Hursomhelst så var tjejbarnet glad och firade med påskägg från farmor. Eftersom jag arbetade missade jag själva givandet och öppnandet och ätandet av påskäggen och dess innehåll. Men jag förutsätter att det var gott och uppskattat.

Det blev inte så noga med det där med godis och sötsaker till tjejbarnet, hennes tänder kommer säkert trilla ur, hon har inte ens borstat tänderna idag, trots att hon ätit obegränsat med godis hela dagen samt druckit läskeblask. På väg hem från Kärrtorp så trillade ögonlocken ner då vi passerade Hammarbyhöjden. Ett i stort sett medvetslöst tjejbarn kläddes av overall och skor och vantar och mössa och stuvades därefter ner i sängen iklädd strumbyxor och klänning. Det får vara så. Hon verkade vara nöjd med dagen.

Inte ett av tjejbarnets framsteg, men hon bidrog iallafall till utveckling: igår bytte morbror Jimmy en blöja. För första gången. Och på sin födelsedag dessutom!

Vicken kille va!