tjejbarnet

Sen gick vi till lekparken. Där såg vi snart en gräsandshona som höll på att trakasseras av en hane. Gissningsvis ville hanen göra nya ankbebisar med honan, vilket jag förklarade för kidsen. Det kan ju vara så i djurvärlden att djuren liksom tvingar sig på varandra, att det alltid är så. Men det såg så brutalt ut. Han slet i hennes fjädrar, klättrade på henne och bet där han kom åt. Tjejbarnet blev mycket bekymrad. Så kom en till ankhane, och en till, och en till. Tillsist var de sex hanar som jagade henne. Och hon skrek, och försökte flyga, men de höll fast allihopa, och bet henne i huvudet, och kvackade upphetsat. Tjejbarnet blev otröstlig, och rosenrasande. Hur kan de ta sig rätten att plåga ankhonan så? Hon jagade ankorna och svor och skrek och grät så tårarna sprutade. Lillasyster halade på och skrek och jagade hon också. De jagade gemensamt iväg hanarna i flera omgångar, ut i älven. Försökte de komma upp på stranden och närma sig honan igen var tjejerna där med viftande armar och arga rop. Och när vi slutligen gick därifrån så låg honan lugnt tillsammans med en hane under en gran.

Highfive på den.

Klättrar högst upp på stegen som står lutad mot hustaket sen sotaren var där för några veckor sen, vägrar komma ner och hävdar att hon får klättra så. Tänker springa iväg till en grannunge, trots att barnvakten säger nej, men lyssnar som tur är slutligen. Kontrar med att säga att barnvakten minsann är "den sämsta barnvakten i hela världen". Bossar inomhus och kräver att få varm choklad i kaffemaskinen, och blir arg när hon inte får, eftersom varken hon själv eller barnvakten vet hur man gör. Svär gör hon också, alldeles för mycket, hävdar att hon får för pappa.

Vi får väl se om den här tjejen törs komma tillbaka...

Och imorgon blir det ett samtal om hur man bemöter andra människor. Det var det där med respekt.